Att Svenska kyrkan ska styras av politiska partier är inte av Gud givet. Det har varit en praktisk lösning som vuxit fram ur historiska omständigheter. På senare år har den alltmer ifrågasatts. Därför är det ingen överraskning när Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten meddelar att hon vill att Moderaterna ska sluta att ställa upp som parti
i kyrkovalen.
Samhällsutvecklingen har nått en punkt där partibeteckningarna låter alltmer främmande i ett kyrkligt sammanhang. Både väljare och kyrkobesökare kliar sig i huvudet och undrar varför riksdagens partier ska vara representerade i kyrkan.
Svenska kyrkan är naturligtvis inte ett trossamfund som alla andra, och kan aldrig bli det. Genom sin storlek och sin historiska betydelse som samhällsbärande institution under tusen år har det en given särställning.
Men denna speciella position måste inte manifesteras av att riksdagspartierna ställer upp i kyrkovalen. Det vore mer passande om partierna i kyrkovalet formades och grupperades efter kyrkopolitiska frågor och inte efter partipolitiska. Den nuvarande ordningen förvirrar både vad kyrkopolitiken handlar om, och vad de politiska partierna står för.
Det är intressant att det är just Moderaterna som ser ut att ta första steget och inte ställa upp i kyrkovalet. En gång i tiden uppfattades dåvarande Högerpartiet stå mycket nära statskyrkan i sin samhällssyn.
Kopplingen mellan statsbärande borgerliga partier och statskyrkor var ju för övrigt en vanlig modell i Europa. I England kallades Anglikanska kyrkan för "the tory party at prayer".
Men i dagens Sverige gör knappast någon en koppling mellan Moderaterna och kyrkan. Namnkunniga biskopar som K G Hammar och Eva Brunne, samt politiska så kallade "upprop" har snarare fått oss att associera kyrkan med vänsterpolitik.
Om Moderaterna drar sig ur kyrkovalen innebär det att legitimiteten för en sådan politisering av kyrkan slås undan. Sannolikt kommer fler partier att följa Moderaternas exempel, och därmed kan kyrkan bli mer självständig och slippa att användas för utspel med koppling till partipolitiken.
Skilsmässan mellan partipolitiken och kyrkopolitiken behöver dock inte innebära att kyrkopolitikerna upphör med sitt engagemang.
Svenska kyrkan behöver samhällsengagerade lekmän, och partierna behöver medlemmar med djup förankring i det civila samhället. Men det är rimligt att kyrkopolitiken har sina egna partier och skiljelinjer.