Det stormar i socialdemokratin. Men i stormens öga försöker man också föra en dialog om vart partiet ska styras.
Platsen är byggfackens gamla kursgård Rönneberg på Lidingö utanför Stockholm, där partiets kriskommission i veckan som gick under två dagar hållit öppna seminarier. Historien känns nära i betongkomplexet från 1969, där arbetarrörelsens politruker skulle skolas i partikunskap.
Det är inte bara miljön som är historisk. Seminariets talare uppehåller sig också gärna vid historien. Det talas om 1880-tal, om trångboddhet och om tuberkulos. En del av de äldre deltagarna verkar vara besvikna på väljarna som glömt att de borde vara tacksamma mot socialdemokratin.
Även de yngre deltagarna talar gärna historia. Vägen framåt går via rötterna menar de. Marx problembeskrivning är inte mindre aktuell idag.
Vad som behövs är mer fria tänkargrupper, till vänster om partiet. Högerinfluenser undanbedes bestämt.
Som åskådare undrar man hur i all världen den här församlingen ska kunna formulera en politik som handlar om 2010-talet. Är de dömda att sjunka till botten, fjättrade vid drömmen om fornstora dagar?
Är Socialdemokraterna inte medvetna om att samhället har förändrats? Hur många procent skulle Moderaterna ha fått i valet om de på sina seminarier hela tiden diskuterade behovet av historiska rötter?
Helt verklighetsfrånvänt är dock inte seminariet. Det finns glimtar av klarsynthet. Någon vågar till och med tala om att medelklassen måste vinnas. Och att man måste ha stöd i bredare grupper av befolkningen. Speciellt nämns storstadsväljarna.
Pudelns kärna ligger i medelklassen. Därom är valforskarna eniga. Inget parti kan vinna regeringsmakten om de inte har betydande delar av medelklassen med sig. Partiet borde lyssna mer på medlemmarna som vågar se den verkligheten. Och inte brännmärka dem som högeravvikare.
Ja, det är mycket som Socialdemokraterna behöver prata igenom. Rönnebergsseminariet skulle vara en start. Men frågan är om uppslutningen inte var lite väl snål. Det gick minst en journalist per deltagare i salen.
Sanningen är kanske den att det pågår flera debatter inom socialdemokratin. Kriskommissionen är den officiella. Sedan finns den inofficiella som rasar på bloggar och nätsidor. Någonstans pågår kanske också den riktiga. En inre debatt skyddad från stormen. Den som verkligen leder fram till det ledarskap som ska väljas i mars.
Men till den dialogen bjuds ingen press in. Socialdemokraterna är fångar i sin egen historia.