Dagarna kring nyår verkar ha en speciell laddning i Ryssland. För 20 år sedan blev de tidpunkten då Sovjetunionen slutligen brakade samman. Han som då fick makten, Boris Jeltsin, valde att avgå på nyårsafton 1999. Och nu kommer allt fler signaler om att den auktoritära stabilitet som rått under Putins decennium vid makten är i gungning.
Det är spännande för Ryssland, men en nyttig påminnelse för oss på andra sidan Östersjön att det säkerhetspolitiska läget i regionen kan förändras snabbt.
Efter den första stora förändringen, då Sovjet blev Ryssland, fick ryssarna något som åtminstone liknade de fri- och rättigheter vi tar för självklara i väst. Men det var inte tillräckligt för en befolkning som hade vant sig vid att räknas i världen. Plötsligt fick den vänja sig vid rostande atomubåtar och imploderande köpkraft.
Därför välkomnades 1999 övergången till ett styre som man inte tyckte sig behöva skämmas för. Att det var ytterligare en skepnad av auktoritär ordning rörde inte så värst många. Särskilt inte när välståndet ökade, i takt med stigande olje- och gaspriser.
Och om mannen som stod för ordningen, Vladimir Putin, dessutom satte stopp för de män som de allra flesta ryssar uppfattade som plundrare av deras gemensamma egendom, de så kallade oligarkerna, sågs det bara som ett plus.
Så vad är det nu som håller på att hända? Det hela började den 4 december, med valet till det ryska parlamentet, duman. Två saker gick fel. Valfusket blev uppenbart. Och valfusket misslyckades. Putins parti, Enade Ryssland, fick bara runt hälften av rösterna, en kraftig nedgång jämfört med tidigare.
Sedan dess har omfattande demonstrationer hållits runt om i Ryssland. Flera demonstrationer i Moskva har dragit över 100.000 personer.
Samtidigt höjs oppositionella röster på de mest oväntade ställen. Framstående präster i den traditionellt statstrogna ortodoxa kyrkan har anslutit sig till demonstranterna. Självaste patriarken har kommit till deras försvar. Och mitt på scenen står den till synes reformsinnade presidenten, Medvedev, som utlovar förändring utan att det riktigt går att säga om allt bara är en marionettföreställning med Putin vid spakarna.
Visst vore det glädjande med ökad frihet i vårt stora östliga grannland. Men vi måste också minnas att landet har bytt skepnad i grunden flera gånger på mindre än en generation. Det är betydligt snabbare än det tar att ställa om Sveriges utrikes- och försvarspolitik. Det borde stämma till viss eftertanke, så här 20 år efter att den röda fanan halades från Kreml för sista gången.