Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Många har vänt sig mot Sverigedemokraternas kidnappande av Astrid Lindgrens berättelser. Men det känns onekligen som man börjar nystandet i fel ände. Det är knappast sagoreferenserna som är det största problemet med Sverigedemokraterna. Tyvärr hör det inte till ovanligheterna, att när man ska bemöta det obekväma så fokuserar man på det som är minst obekvämt. Aftonbladet valde att ta en mindre bekväm väg och publicerade en debattartikel med partiledaren Jimmie Åkessons ocensurerade idéer som tydligt röjer partiets främlingsfientliga drag. Debatten övergick till att handla om huruvida ansvarig utgivare genom publiceringen gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp. De lärde tvistar och kommer säkert så göra ett tag framöver. Publiceringen ställer en viktig fråga på sin spets. Nämligen: Vilket sätt är egentligen mest rättvist, framgångsrikt och överhuvudtaget lagligt när det kommer till att förhålla sig till Sverigedemokraterna? Och vad är det som hittills har hindrat den stora majoriteten av journalister och politiska partier från att ta i partiet och ställa frågor som: Varför tycker ni så? Vad baserar ni era argument på? Hur ser resten av partiprogrammet ut? Dessa enkla frågor som står mellan Sverigedemokraterna och deras potentiella väljare. Dels handlar det förstås om det aktuella dilemmat; hur frispråkig får man vara innan det övergår i kränkning? Förutom den juridiska aspekten så handlar mycket av bemötandet eller icke-bemötandet av Sverigedemokraterna om smak. En stor majoritet känner avsmak för den trångsynta retorik som partiet odlar. Men, i takt med att valdagen kryper närmare och Sverigedemokraterna samlar anhängare vare sig de tillåts göra reklam för sig eller inte, så framstår det som ohållbart med "talk to the hand"-metoden. Lika nödvändigt som det är att blottlägga svagheterna i Sverigedemokraternas politiska program, lika viktigt är det att bemöta den argumentation som de driver i sak. Kanske är det just i Sverige särskilt väsentligt att inte automatiskt skuffa tillbaka monstret i garderoben. Här har vi nämligen gjort det till tradition att utåt skylta med det politiskt korrekta och i stället först inom hemmets trygga väggar ge utlopp för vad vi egentligen tänker och tycker. Om det är något i sättet att hantera Sverigedemokraternas opinionsframgångar som behöver förändras så är det den svenska kulturens flathet och ovilja att stå för vad man tycker. I kombination med att vi gjort en dygd av att inte tala om vad vi röstar på är det sannolikt att fler än de som erkänner det kommer vilja lägga sin röst på Jimmie Åkesson. Det är mer skrämmande än partiets bruk av sagometaforer.
