VÄSTMAKTERNA OCH USA har nu varit i Afghanistan i tio år. Inom två år beräknas säkerhetsansvaret vara överlämnat till afghanska regeringen. Det behöver få större uppmärksamhet i Sverige.
Utrikesminister Carl Bildt (M) twittrade under fredagsmorgonen och konstaterade att insatsen har kostat, men att mycket har uträttats och att Afghanistan snart måste stå på egna ben. Bildt har rätt i att afghanerna måste ta större eget ansvar, men det får inte ske på bekostnad av säkerheten för de svenska soldaterna.
I samband med det förändrade läget deltog försvarsminister Sten Tolgfors (M) vid ett försvarsmöte i Bryssel. Det hölls för de länder som deltar med trupp i de Natoledda insatserna och i fokus stod säkerhetssituationen i Afghanistan. Transitionsprocessen, den gradvisa överlämningen av säkerhetsansvar till den afghanska regeringen, är en vital fråga för alla inblandade. Det som synts i svensk media är bland annat ett reportage i söndagens Svenska Dagbladet. Men det lyfte fram soldaternas arbete snarare än att driva och diskutera den politiska frågan om hur tillbakadragandet ska ske.
Den mesta av rapporteringen kring Afghanistan handlar om själva närvaron, vilket förvisso är bra. Men det saknas samtidigt en debatt om varför vi är där och vad som är målet med missionen. Till att börja med behöver vi erkänna att de svenska soldaterna är krigare. Men det står en elefant i rummet. Ingen vågar erkänna att Afghanistaninsatsen är någonting helt annat än insatserna i Cypern och Kosovo.
En som vågar är krigsreportern Johanne Hildebrandt. Hon har nyligen kommit ut med reportageboken Krigare (Forum, 2011). Förutom att följa de svenska soldaternas arbete under tjänstgöringen i Afghanistan under 2010 är Hildebrandts syfte just att ta reda på vad som sker och berätta det för Sverige.
Hildebrandt beskriver hur ogärna Försvarsmakten och de svenska politikerna diskuterar insatsen. På pappret har Sverige haft fred i 200 år, vilket självklart spelar in. Den här konflikten passar dock inte in i den svenska självbilden. Det som har varit fredsverkande uppdrag för Försvarsmakten tidigare, är nu ett skarpt läge som snarare innebär krig. I det afghanska kriget är vi inte neutrala, vi är en krigförande part. Situationen förtjänar mer uppmärksamhet där vårt politiska fokus måste ligga på hur insatsens fortlöper och avrundas.
De svenska trupperna i Afghanistan behöver veta att deras hemland backar upp dem. Det ligger en problematisk tid framför oss när vi ska dra tillbaka soldater undan för undan. De som blir kvar kommer att få större säkerhetsområden att täcka, vilket försätter dem i en mer utsatt position än tidigare. För att bäst agera måste vi börja med att erkänna hur den politiska situationen verkligen ser ut i Afghanistan.