SÄRSKOLAN FUNGERAR INTE som den ska, och eleverna där far illa. Det är slutsatserna man rimligen måste dra från en färsk rapport. Skolinspektionen har kontrollerat hur placering i särskolan fungerar i 58 kommuner. Samtliga får skarp kritik. Underlaget för placering är ofta undermåligt. Utredningar om elevernas behov saknas eller är ofullständiga och forcerade.
Uppgifterna kommer knappast som en nyhet för de som arbetar i skolan. Även om särskolan på en del platser fungerar mycket bra finns en utbredd uppfattning om att skolformen ofta används som en samlingsplats för elever som den vanliga skolan skuffar undan.
Enligt skolinspektionen är särskolan till för de elever som "har en utvecklingsstörning och inte kan nå upp till kunskapsmålen i grundskolan. Barn med betydande begåvningsmässigt funktionshinder på grund av hjärnskada har också rätt att gå i särskola".
I dag måste dessa elever dock dela vardag med elever med ordningsproblem, och med elever som inte har svenska som hemspråk. Det handlar om åtminstone tre grupper med mycket olika behov.
Det är en oerhört stor skillnad på att inte kunna gå i en vanlig klass därför att man exempelvis är ängslig och att inte kunna gå i en vanlig klass därför att man inte respektera andras gränser. De två sorternas elever borde hållas ifrån varandra. De första behöver stöd och uppmuntran till att bli säkrare i sig själva. De senare en tillvaro med tydliga gränser.
Därtill kommer de elever som behöver extra stöd i svenskan. Den är nu en så stor grupp att det rimligtvis borde utvecklas en skolform för elever som flyttar hit under uppväxten. Det kan knappast finnas någon anledning att blanda dessa elever vare sig med dem som har behov av särskoleundervisning, eller med elever som är bråkiga. Gör man det kan man vara säker på att man bygger utanförskap.
Det som borde vara särskiljande för särskolan är att skolgången där är lugnare. Tempot borde vara mindre stressande, vuxenkontakten tätare och den psykosociala miljön mjukare och mer tillåtande än den som ofta råder i den vanliga skolan.
Tyvärr ser det inte ut så. Tvärtom präglas särskoleundervisningen ofta av närvaron av bråkiga elever, täta personalbyten och en hackordning som uppstår när olika grupper ska distansera sig från varandra.
Politiken har ett moraliskt ansvar att reda ut och återupprätta särskolan till vad den var tänkt att vara. Det finns ju en samhällsbärande idé om att ta särskilt ansvar för dem som behöver extra stöd. Lyssnar man inte på moraliska argument finns det också ekonomiska. Särskolan leder ofta till förtidspensionering. Tror man på arbetslinjen och vikten av att minska utanförskap är det särskolan man ska börja titta på.