Erik Ullenhag är genuint och varmt engagerad för integrationen av invandrare i det svenska samhället. Men nu har han lurats till ett tilltag som riskerar att spä på bilden av invandrartäta områden som något onormalt och problematiskt.
Ullenhag har tillsammans med sin stab för en vecka flyttat ut till Stockholmsförorten Rinkeby, känt för en hög andel utlandsfödda invånare. Att en del av regeringen flyttar bort från Stockholm är väldigt ovanligt i Sverige. Nu ligger visserligen Rinkeby bara femton minuter bort med tunnelbana, men Ullenhag vill förstås att åtgärden ska se ut som en extraordinär kraftansträngning.
Problemet är att flytten av stabsplats kan förstärka bilden av Rinkeby, och andra liknande bostadsområden runt om i landet, som någonting annorlunda.
I Sverige är vi överrens om att våra gemensamma affärer sköts från Stockholm. När det då kommer ett pressmeddelande om att en minister flyttar ut med sin stab låter det som att han är på väg till en krigszon. Det är knappast något som Rinkebyborna har önskat sig.
Integrationsministern säger att syftet med flytten är att locka företag och andra delar av samhället till Rinkeby. Men frågan är om en politisk stab på ett veckolångt besök får några sådana följder. Om regeringen vill göra en specialsatsning för Rinkeby finns det många andra tänkbara områden. Staten borde satsa extra på rättssamhälle, jobbskapande och trygga miljöer i områden där det krävs.
Men i stället kommer en minister och hans stab. Åtgärden är enbart symbolisk. De stannar en vecka och spenderar den mesta tiden med att träffa media och skicka pressmeddelanden.
Folk lär börja undra om hela grejen egentligen inte är ett PR-trick.
Det finns alltid risk att ett löjets skimmer faller över maktens män som åker ut i förorten. Ett pinsamt exempel är Janne Josefssons programserie "Fittja paradiso" från 1999. SVT sände då från Stockholmsförorten Fittja, och Janne Josefsson sprang omkring och rapporterade andfådd och uppjagad som en krigs- eller vildmarksjournalist.
När Josefsson något år senare mötte Fittjabor i ett debattprogram var dessa rasande. De kände inte igen sig i hans beskrivning av deras hembygd, och kände att de utnyttjats i en show som aldrig handlade om dem, utan mer om Josefssons egen varumärkesbyggnad.
Samma kritik kan komma att riktas mot Ullenhag.
En betydande del av känslan av utanförskap som råder i många förorter kommer av bilden som målas upp om förorten som det annorlunda och främmande. Förmodligen omedvetet håller Ullenhag på att förstärka den bilden.