Att hemmet är en borg är en självklarhet för barn. Inte sällan har föräldrar märkt det när de försökt sälja in idén om att flytta till en ny och kanske större bostad. Barnen vägrar och vill bo kvar i det hemtama. De värdesätter tryggheten som de invanda rummen ger.
Med barnets kärlek för hemmet i minne är det inte svårt att förstå vad en vräkning skulle kunna innebära för en ung individ. Om barnet och föräldrarna tvingas flytta, kanske därtill under förnedrande former, sätter det ofrånkomligen spår.
Erfarenheten skadar förtroendet för vuxna, och särskilt för de vuxna som får representera överheten. Kanske blir vräkningen starten på ett mentalt utanförskap som sträcker sig över individens vuxenliv.
I Sverige vräks det barn även i vår tid. Enligt kronofogden har mer än 350 barn upplevt en vräkning i år. Ytterligare ett tusental finns i bostäder där vräkning varit på tal, men ännu inte genomförts.
Håkan Juholt kommer säkerligen ta upp vräkningarna i sin kampanj om barnfattigdom. Det är dock att kasta sten i glashus, ty det förekom vräkningar även på Socialdemokraternas tid.
Skälet till att vi nu vet hur många vräkningarna är, är att alliansregeringen beställt fram uppgifterna av kronofogden som ett led i arbetet mot hemlöshet. Så om Socialdemokraterna försöker lyfta fram vräkningarna som ett argument mot regeringen kan det enkelt tillbakavisas. Den nuvarande regeringen försöker åtminstone skaffa sig en bild av läget. Socialdemokraterna ville inte veta.
Egentligen är det onödigt att träta om vräkningarna. Inget parti vill se barn vräkas från sina bostäder. Ett förslag som lyfts i debatten är en generell lag som skulle förbjuda vräkningar av barnfamiljer. Det är ingen bra lösning. Dels skulle det åsidosätta ägarens rättigheter, dels skulle det leda till att det blev oerhört svårt för ekonomiskt utmanade barnfamiljer att hyra en bostad. Ingen hyresvärd vill sätta sig i situationen att behöva sörja för en familj till dess barnen är stora.
Nej, då är det bättre att gå i den riktning som Gert Gelotte på Göteborgs-Posten pekar. Han menar att problemen ofta uppstår därför att sociala myndigheter inte kan styra var en familj lägger sina pengar. Det allmänna tar genom kommunerna stort ansvar för att barn aldrig ska vräkas. Men sedan finns det föräldrar som tycker att det finns roligare saker att lägga pengarna på. När barn är med i bilden finns det därför skäl till att den utbetalande myndigheten ska ha ett finger med i spelet och se till att hyran blir betald.
Det är inte en kränkning av individen. Det är ett skydd för barnen så att de slipper uppleva en vräkning.