Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Dagens yngre generationer gör allting lite sent. De börjar plugga, jobba och bilda familj allt senare. Till viss del har det att göra med hur utbildningssystem och arbetsmarknad fungerar. Men framförallt har det sin förklaring i att samhället blivit alltmer inriktat på självförverkligande. Vilket får sina konsekvenser på såväl samhällsekonomiskt som individuellt plan. I början av 1990-talet var etableringsåldern på arbetsmarknaden i genomsnitt 21 år. I dag är den runt 28 år. Det är en betydande skillnad. Och förklaringarna tycks vara flera. En viktig orsak är att andelen elever som går ut gymnasiet med fullständiga betyg har sjunkit; sedan 1990-talet har den minskat från 80 procent till 70. Här har förstås kommunerna ett första ansvar att se till att den negativa trenden bryts. Samtidigt blir förstföderskorna äldre, med ett snitt på 29 år i hela landet och i vissa Stockholmskommuner så mycket som 36 år. Det finns ett tydligt samband mellan utbildning, jobb och familj. Och det är framför allt att det är i den ordningen som det brukar gå till. Först utbildar man sig, sedan arbetar man ett par år, för att så småningom skaffa barn. Problemet är bara att om man drar ut på varje steg så blir det som förut var ett av det viktigaste, familjebildningen, lite i senaste laget. Kanske inte i filosofisk mening men rent fysiskt. En undersökning från SCB "Barn eller inte?" om mäns och kvinnors inställning till barnafödande pekar dessutom på att många väntar med att skaffa barn därför att man vill göra annat först eller inte känner sig mogen. För att förstå det här med måste man vara medveten om att vi befinner oss i en tid i historien där en allt större majoritet av de unga inte tar "no for an answer". En hel underhållningsindustri sysslar med att göra pengar på att få så många unga som möjligt att tro att just de ska ta över världen med sin unika sångröst eller sitt speciella ansikte. Det Hollywood-ideal som existerade som ouppnåelig dröm under 1950- och 1960-talen hos dåtidens unga, har i dag ersatts med vad som närmast kan betraktas som krav på varje individs självförverkligande. Om inte i termer av kändisskap så åtminstone att odla sin unikhet till varje pris. Vi föds inte längre för att dö och däremellan föra gener och kunskap vidare, eller för att åstadkomma någonting för kommande generationer. I den här delen av världen föds vi numera först och främst för att göra det bästa av våra egna liv, för vår egen tillfredsställelse. På sikt innebär det att vi får en väldigt självförverkligad befolkning som plötsligt inser att de, tvärtemot vad de befarat, inte längre är omogna utan i stället övermogna.
