Det har blossat upp en strid kring Moderaternas roll i rösträttsfrågan. Partisekreteraren Sofia Arkelsten anklagades för historierevisionism då hon sagt att partiets föregångare, Allmänna valmansförbundet, varit med och infört allmän rösträtt. Dagens Nyheter, Sveriges Radio, folkpartister och flera andra menade att det inte behövts en rösträttskamp i Sverige om inte AVF motarbetat denna.
Knappt hade Arkelsten hunnit nyansera sin ståndpunkt förrän historikern Anders Edwardsson, som skrivit en bok om högerledaren Arvid Lindman, attackerade henne från andra hållet. Han menade att hon genom att backa visade på historielösheten inom M. Enligt honom var det AVF som lade förslaget om allmän rösträtt för män. Motståndet kom från herrarna i första kammaren. Dessa var emot ett partisystem och därför inte en del av något. Att Arkelsten backade berodde enligt Edwardsson på att hon svalt den socialdemokratiska historieskrivningen.
Debaclet visar på det svåra i att göra partipolitiska poänger på sådant som hände för 90 år sedan.
Det är många svenska politiker som förtjänar ett tack för att vår demokrati utvecklades på ett fredligt sätt. Först har vi den tidens socialdemokrater. De lyckades i kamp mot socialister och syndikalister vinna lejonparten av landets arbetare till en tro på demokrati. Med tanke på de svåra omständigheter fattiga människor levde under i Sverige för 100 år sedan, och med tanke på det förakt de ofta mötte från de besuttna klasserna är bedriften värd all uppskattning.
Nästa kraft som bör uppmärksammas är den tidens kanske viktigaste politiska parti, Bondeförbundet. Partiet mobiliserade den grupp småbrukare som i andra europeiska länder blev kärnan i olika radikala och revolutionära rörelser. Genom demokratiskt gräsrotsarbete lyckades man skapa trygghet och välstånd på den svenska landsbygden. Styrkan i bonderörelsen var ankaret i svensk demokrati under lång tid.
Sist och inte minst är dåvarande AVF/högerpartiet värt en eloge. De slöt upp bakom rösträtten, ifrågasatte den aldrig, och lyckades få med de gamla eliterna in i det nya systemet. Om de konservativa krafterna hade motsatt sig utvecklingen hade Sveriges 1900-tal inte blivit lika fredligt. Lindmans demokratiska hållning hjälpte också de socialdemokratiska ledarna att manövrera ut den revolutionära delen av sin rörelse.
Demokraterna i alla de tre partierna hjälpte varandra. Och det går inte att räkna bort ett av partierna, utan att historien förmodligen skulle ha fått en otrevligare utformning.
Men de män och kvinnor som skapade den svenska demokratin är alla döda. Sofia Arkelsten kan inte sola sig i Arvid Lindmans klokskap, lika lite som Håkan Juholt kan åberopa Per Albin Hanssons rättrådighet. Var tid kräver sina egna politiker.