Gruvskatten är en onödig provokation

Det är bara ett livskraftigt och dynamiskt näringsliv som kan skapa en bättre framtid. I det perspektivet är ytterligare pålagor för en bransch som verkar i glesbygd och som redan i dag plågas av lönsamhetsproblem och långa tillståndsprocesser inte till någon hjälp. Tvärt om.

Gruvbranschen är viktig för Norrbotten.

Gruvbranschen är viktig för Norrbotten.

Foto: Carl-Johan Utsi / TT

Politik2019-03-06 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Är det inte illa nog att långdragna och oförutsägbara tillståndsprocesser hämmar planerade gruvsatsningar? Är det inte illa nog att regeringen avskaffar skattelättnaden på diesel till gruvmaskiner? Är det inte illa nog att Sverige, som 2013 räknades som världens bästa land för gruvinvesteringar, sjunkit till 16:e plats i Fraser Institute:s stora rankning av var någonstans det är mest attraktivt för gruvbolag att verka? Ska vi dessutom klämma år gruvnäringen lite extra genom att införa en ny regional skatt?

Centerpartiets regionråd Nils-Olov Lindfors har lanserat idén om en regional gruvskatt, utöver de medel som redan i dag avsätts för att ställa i ordning efter brytningen – och fått med sig den övriga regionledningen.

Idén ger intryck av desperation. Regionpolitikerna ser antagligen nya friska miljoner hägra men det är långt ifrån säkert att kalkylen slutar på plus. När Tillväxtanalys analyserade den svenska gruvnäringen år 2016 konstaterade myndigheten att en höjning av mineralersättningen riskerade att ”ha negativa konsekvenser för framtida järnbrytning eftersom det kan leda till att gruvorna inte blir lönsamma”.

En regional gruvskatt riskerar inte bara att skada Sveriges rykte som gruvnation och erodera underlaget för investeringar, arbetstillfällen och kommunala skatteintäkter. I förlängningen skulle den också kunna påverka rikspolitikernas inställning till exempelvis statsbidrag och den kommunala skatteutjämningen (som är en betydande pluspost i vissa kommuners ekonomiska kalkyler).

Är det någons intresse som borde förstärkas i mineralfrågorna är det inte statens, regionernas eller kommunernas, utan snarare markägarnas. Minerallagen, som syftar till ökad råvaruutvinning, har i praktiken förstatligat allt under markytan, och markägaren har ingen möjlighet att värja sig mot utvinnning. Beslut om prospektering och brytning i olika former fattas högre upp – av myndigheter och regering.

Det är bara ett livskraftigt och dynamiskt näringsliv som kan skapa en bättre framtid. I det perspektivet är ytterligare pålagor för en bransch som verkar i glesbygd och som redan i dag plågas av lönsamhetsproblem och långa tillståndsprocesser inte till någon hjälp. Tvärt om.

Gruvbranschen är en viktig näring. Låt oss avhålla oss från att såga av den gren vi sitter på.

Ledare