Det senaste året har brottsligheten alltmer seglat upp som en av de viktigaste frågorna i svensk politik. Partier längs hela den politiska skalan vill visa att de ser allvarligt på saken. ”Behandla ungdomar som vuxna!” och ”Höj straffen!” har varit återkommande slagord de senaste månaderna. Det är ett tydligt exempel på en oroande tendens i svensk debatt: benägenheten att hamna i extrempositioner. Om vi tar oss upp ur ett dike kör vi snabbt ner i det motsatta.
En del vill hantera den ryckiga färden med statistik. Den som läser Brottsförebyggande rådets nyutkomna rapport ”Brottsutvecklingen i Sverige” kan se att Sverige sedan millennieskiftet har sett en tydlig minskning av våldsbrott, medan sexualbrotten av allt att döma har ökat. Det dödliga våldet har minskat från i snitt 92 till 85 fall per år. Dessa siffror lugnar inte debatten. En del tycks snarare bli provocerade, och pekar på att det aldrig har dödats så många personer under 2000-talet som det sista året under mätperioden: 2015, då 115 personer utsattes för dödligt våld. Någonting har hänt i samhället, menar man.
Andra avfärdar helt statistiken och hänvisar till den egna erfarenheten av ökad otrygghet. En sådan känsla förtjänar respekt, men man måste också fråga sig vad den beror på. Hur mycket beror på att idén har tagit tag i oss att brottsligheten ökar okontrollerat? Vilken betydelse har det att frågorna just nu får så mycket utrymme i media? Antagligen en hel del, om vi ska vara ärliga.
Den insikten leder en del tyckare till att i gengäld helt avfärda problemet. Läs kriminalstatistiken och var lugn, är budskapet. Men den som säger så bär en del av skulden till den överreaktion av otrygghet som nu breder ut sig. Förnekar man helt ett problem uppstår förr eller senare en alltför stor spänning mellan människors upplevelse och det officiella budskapet. Det leder lätt till kraftiga överdrifter. Och plötsligt hoppar samhällsdebatten från det ena diket till det andra, från ”det finns inget problem” till ”vi befinner oss i en akut kris”.
Bättre är att försöka hålla sig på vägen, mellan dikena. Det finns stora utmaningar. På sista tiden har det inträffat en stor mängd gänguppgörelser med dödlig utgång. Polisen kämpar med betydande organisatoriska problem och avhopp efter polisreformen häromåret. Allt detta bidrar naturligtvis till en känsla av att samhället håller på att förlora kontrollen, att våldet breder ut sig ohämmat.
Om man, som jag, inte tror att det är fullt så illa bör man inte stoppa huvudet i sanden för det. Det finns uppenbara problem och brister. Dessa bör vi diskutera på ett sansat sätt. Svensk kriminalpolitik har i över 100 år präglats av humanitet och ett visst mått av återhållsamhet. Därför kan vi ibland tyckas blåögda. Men motsatsen är inte heller angenäm. Precis som att köra i diket.