På ett seminarium sade han att ”Sverige har inte knäckts av de 163 000 som kom 2015” följt av frågan ”Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!”. Huruvida Sverige knäckts eller inte är naturligtvis en definitionsfråga, men det faktum att förra årets nivåer tvingat fram en total omläggning av migrationspolitiken tyder på att inte alla ser lika sorglöst på konsekvenserna som Danielsson. Inte ens regeringspartierna. Att därefter, med hjälp av Sveriges samlade elit i Almedalen, försöka bevisa att ingen fått det sämre tyder antingen på förakt eller bristande förankring i verkligheten. För även om Danielsson och andra samhällstoppar säkert kan leva ungefär som förut, så påverkar ökade samhällsutgifter många vanliga medborgare.
Han kunde istället ha frågat de kvinnor som inte längre vågar gå ute ensamma om kvällarna, de boende i förorter där kriminaliteten tagit över eller varför inte invånarna i de tungt belastade småkommuner vars grundläggande samhällsfunktioner inte längre klarar trycket. Sedan 2005 har kostnaden bara för asyl och etablering de första åren ökat från cirka 11 miljarder kronor till 70 miljarder kronor i år. Dessutom tillkommer kostnader för integration, socialhjälp och välfärdsservice. Skattebetalarna ute i kommunerna får stå för notan.
På längre sikt kommer folk känna av att politiker måste prioritera bort vissa verksamheter och att nödvändiga investeringar uteblir. De 30 miljarder extra som Migrationsverket begärt inför nästa år måste också tas någonstansifrån.
Några som Danielsson definitivt borde frågat är världens 60 miljoner flyktingar. Den svenska politiken har inneburit att cirka en fjärdedel av Sveriges bistånd för nödställda runtom i världen skurits av i syfte att minska budgetbelastningen när det svenska invandringsprojektet blivit alltför kostsamt. Istället för matpaket, filtar, sjukvård och undervisning i katastrofernas närområden betalar staten fantasisummor till invandringsentreprenörer som upprättar asylboenden i Sverige. De invandrare som tagit sig hit i hopp om en bättre framtid möts av våld och trakasserier på gruppboendena (i synnerhet kvinnor och kristna), en kollapsad SFI-undervisning och en dyster utsikt på svensk bostads- och arbetsmarknad. Den politik som borde handla om funktion och moral styrs av rädsla för prestigeförlust.
Det är inte ärligt att förneka att en stor invandring kostar, ekonomiskt och socialt. Frågan måste istället vara hur stora bördor det är rimligt att samhället bär samt på vilket sätt vi efter dessa ramar hjälper bäst och flest. Med en sådan politik skulle fler, både i Sverige och utlandet, tydligt kunna deklarera att: Nej, vi har inte fått det sämre.