Sedan några år tillbaka finns en minnessten i regementsparken i Boden med inskriptionen ”Till minne av våra kamrater”. Där, liksom på många andra platser i landet, samlas i dag många som vill hylla de militärer och civilanställda som har riskerat sina liv för att göra världen till en fredligare plats.
Några har stupat i strid. Fler har skadats. Alla utlandsveteraner har erfarenheter som resten av samhället har svårt att relatera till. Det är inte ovanligt att de som tjänstgjort utomlands har svårigheter att återgå till det vanliga livet hemmavid. En del hemvändare drabbas av posttraumatiskt stressyndrom. Vissa söker sig till alkohol och droger för att dämpa obehaget. Behovet att hjälpa dessa kvinnor och män är stort.
Sverige har en lång tradition av uppdrag utomlands. Rriksdagen har beslutat att skicka ut omkring 100 000 svenskar i utlandstjänstgöring sedan slutet av 1940-talet, bland annat i Afghanistan, Bosnien, Cypern, Kongo, Korea och Kosovo. För närvarande deltar Sverige i en större insats i Mali.
Trots detta har det långt ifrån varit självklart hur vi ska ta hand om våra veteraner, än mindre att de ska uppmärksammas och tackas enhälligt när de kommer hem. När svenska FN-soldater återvände från Kongokrisen på 60-talet var statsmaktens och allmänhetens uppbackning näst intill obefintlig. Åtskilligt har förbättrats sedan dess. Men än återstår mycket för att visa de kvinnor och män som riskerar sina liv i nationens tjänst den respekt som de förtjänar.
Det dröjde ända till 2010 innan Sverige fick en sammanhållen veteranpolitik. Då beslutade regeringen under försvarsminister Sten Tolgfors (M) om att alla soldater och civila, och deras anhöriga, skulle få stöttning och support före, under och efter utlandstjänstgöring. År 2011 fick veterandagen statsceremoniell status, med det menas att återvändande veteraner, liksom omkomna, högtidlighålls på samma datum varje år. År 2014 överlämnades Veteranutredningen med förslag om att bland annat inrätta ett veterancentrum, för hemvändar med behov av psykiska och fysiska stödinsatser. Och så sent som för ett år sedan fattade regeringen, utifrån initiativ från allianspartierna, beslut om att göra veterandagen till allmän flaggdag, med början i dag den 29 maj 2018.
Att den fortfarande trevande svenska veteranpolitiken tar större plats är bra. Dessvärre har regeringen varit saktfärdig när det gäller inrättandet av ett veterancentrum. Den verksamhet som finns i dag handlar om samordning och koordinering och är betydligt mindre ambitiös än vad som framgår av Veteranutredningens förslag.
Här finns stor förbättringspotential. De kvinnor och män som sätter sitt eget liv i fara för att skydda andras förtjänar samhällets stöd mer än en gång om året.