När man planerar för drygt 7 700 personer och det bara blir 165 skulle de flesta kalla det ett totalt misslyckande. Det insåg också regeringen, och därför skrotades ifjol arbetsmarknadsåtgärden traineejobb. Men att deltagandet skulle bli så mycket lägre än beräkningarna borde inte ha varit helt oväntat, visar Riksrevisionen i en ny rapport. Faktum är att Sveriges regeringar genomgående har överskattat deltagandet i särskilda arbetsmarknadsinsatser.
Riksrevisionen har granskat 23 olika insatser för att få fler i arbete mellan åren 2006 och 2015. Dessa har hetat exempelvis plusjobb, nystartsjobb, extratjänster och traineejobb. I sex av tio fall blev det verkliga antalet deltagare i åtgärderna som mest 25 procent av regeringens beräkningar. I de flesta fall saknas dessutom en tydlig dokumentation av hur beräkningarna har tagits fram.
Att dessa misslyckanden upprepas gång på gång visar hur svårt det är att utforma träffsäkra åtgärder, men framförallt att arbetsmarknadspolitiken präglas av en optimism som gränsar till dumhet. I stället för att lära av tidigare misstag har både den tidigare Alliansregeringen och den nuvarande S-ledda versionen fortsatt att räkna med tusentals fler deltagare än vad som sedan blivit verklighet. Riksrevisionen tror att felberäkningarna dels beror just på att ingen hänsyn tagits till tidigare erfarenheter, dels att bedömningarna ibland varit målsättningar snarare än sakliga prognoser.
Detta innebär att många arbetslösa som regeringen räknat med i sina insatser i själva verket hamnat utanför dem, samtidigt som de stora summor pengar som anvisats inte utnyttjats som det var tänkt. Riksrevisionen kommer fram till att 1,2 miljarder kronor för arbetsmarknadspolitiska program lämnats tillbaka från Arbetsförmedlingen varje år 2008 till 2016. Samtidigt har de insatser som genomförts kostat betydligt mer per deltagare än vad som var tänkt.
Det finns ett betydande förbättringsutrymme på det här området, konstaterar Riksrevisionen. Något artigt uttryckt, med tanke på hur grova felberäkningarna har varit. Det är tydligt att effektivitet knappast varit ledordet i arbetsmarknadspolitiken. Regeringarna har gjort beräkningar och spenderat pengar efter sina önskedrömmar, i stället för att lära av tidigare misslyckanden.
Att arbetslösa kan försörja sig själva så snabbt som möjligt är viktigt, men ingen vinner på kostsamma åtgärder som få personer deltar i. Politikerna bör därför koncentrera sig mer på att undanröja hinder för arbetslösa, snarare än att specialdesigna vägar till jobb.