På lördagen fick de sista hemvändande soldaterna och officerarna ur Mali 07-styrkan motta välförtjänta medaljer av ÖB Micael Bydén på regementsområdet i Boden. En del av styrkan, som egentligen skulle ha medaljerats tillsammans med de övriga i torsdags, hade blivit kvar sedan flygplatsen i Timbuktu utsatts för en granatattack.
Det säger något om förhållandena för dem som ställt upp inom ramen för den FN-ledda operationen Minusma (United Nations Multidimensional Integrated Stabilization Mission in Mali).
Malimissionen beskrivs som en av de blodigaste insatserna i FN:s historia, där separatistiska och islamistiska grupper strider om makt och territorium i de norra delarna av landet. Den svenska insatsen har framgångsrikt bidragit till det skydd som civilbefolkningen behöver. För det är soldaterna värda ett erkännande från oss alla.
Sverige har en lång tradition av utlandsuppdrag i fredens och frihetens tjänst. Sedan slutet på 1940-talet har riksdagen beslutat att sända ut omkring 100 000 svenskar i utlandstjänstgöring, bland annat till Adenviken, Afghanistan, Bosnien, Cypern, Korea och Kosovo.
Många svenska soldater, officerare och civilanställda har under långa perioder lämnat sina nära anhöriga, ofta under påfrestande villkor, där de uthärdat allt från extrem hetta, risk för att smittas av dödliga sjukdomar, till att fysiskt medverka i eldstrider. Det sliter på både relationer och psyke.
Vissa har tvingats betala ett ännu högre pris. Några har skickats hem till Sverige i kistor. Flera har skadats. Alla har erfarenheter som resten av samhället omöjligen kan relatera till. De förtjänar och ska få både stöd, uppskattning och respekt.
Detta har tyvärr långt ifrån alltid varit självklart. När svenska FN-soldater kom tillbaka från Kongo på 60-talet var statsmaktens och mediernas uppbackning näst intill obefintlig. I Marika Griehsels dokumentärfilm Kongoveteranerna (2014) beskriver en av soldaterna hemkomsten till Sverige som att de ”lämnade in grejerna och åkte hem” och att ingen brydde sig om deras välbefinnande efteråt.
Mycket har förbättrats sedan dess. 2010 beslutade regeringen under försvarsminister Sten Tolgfors (M) om att alla soldater och civila, och deras anhöriga, skulle få stöttning och support före, under och efter utlandstjänstgöring. År 2011 fick veterandagen statsceremoniell status. 2014 överlämnades Veteranutredningen med förslag om att bland annat inrätta ett veterancentrum för hemvändare med behov av psykiska och fysiska stödinsatser. För ett år sedan fattade regeringen, utifrån initiativ från de borgerliga partierna, beslut om att göra veterandagen till allmän flaggdag, med början den 29 maj i år.
Men fortfarande återstår åtsklligt för att visa de som satt sin egen vardagtillvaro åt sidan för att värna andra människors liv och säkerhet den respekt som de förtjänar.
Många veteraner vittnar om att varken de – eller deras anhöriga – får den uppföljning och rehabilitering som de skulle behöva. Det är inte ovanligt att de som upplevt krigets vedervärdigheter får svårigheter att återgå till vardagen hemmavid. Många beskriver en tomhetskänsla och lider av sömnsvårigheter, humörsvängningar och rastlöshet. Det är förvisso inget nytt eller specifikt svenskt fenomen.
Redan för 3 000 år sedan skrev Homeros äventyrsberättelsen om den antike krigshjälten Odysseus hemfärd från Troja till Ithaka och sin älskade Penelope.
Det trojanska kriget var över men Odysseus och hans män blir mot sin vilja kvar ute på de stora haven. Resan kommer att ta många år. Och när han till slut kommer fram till sitt hem, utmattad och ensam, känner han först varken igen sig eller blir igenkänd av dem han möter.
Homeros skrev Odysséen om Odysseus kamp. Det finns mycket att lära av den – faktum är att både Iliaden och Odysséen används flitigt i rehabiliteringen av amerikanska krigsveteraner – men dagens soldater kommer inte hem i träskepp efter att ha kämpat mot lömska gudar, människoslukande monster, häxor, nymfer och cykloper.
Homeros hjälteepos kan erbjuda insyn, erfarenheter och reflektion. Men FN-soldaterna som nu återvänder från Mali får tillsammans med anhöriga och Försvarsmaktens och sjukvårdens specialister hitta egna metoder för att återgå till ett fungerande vardagsliv, långt ifrån krigszonen.
Människan har trampat samma stig under tusentals år. Så länge det har funnits krig så har soldater hittat vägen hem, tillbaka till det normala, vilket kan vara lika prövande som kriget självt.