Cirkeln är sluten. Gotlands regemente återuppstår – 13 år efter att det sista regementsområdet såldes – med motivet att det finns behov av ”en samlad militär ledning på ön”. Ett välkommet besked. Mot bakgrund av Rysslands annektering av Krim och påtryckningarna mot de baltiska länderna är det naturligt att försvarsdebattens fokus hamnat på det till nyligen nästintill helt demilitariserade Gotland och den strategiska betydelse ön tillmäts vid en konflikt i Östersjöområdet.
Men det är mer än Gotland och södra Sverige som ska försvaras.
Under Almedalsveckan presenterade Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKRVA) och generalmajor Karlis Neretnieks ett nytt scenario, där Ryssland via ett överraskande angrepp på Finland och Sverige grupperar långräckviddigt luftvärn i Kiruna. Syftet med att flytta fram den ryska luftförsvarszonen till Kirunaområdet skulle vara att skydda kärnvapen och marin- och flygbaser på Kolahalvön. Dessutom kan Ryssland därifrån nå Natos baser i mellersta Norge.
Hela operationen skulle enligt KKRVA kunna utföras av stående förband på Kolahalvön och inte ta mer än fem dagar. Sedan flygplatserna i området och broarna över de norrländska älvarna förbekämpats, skulle det bli svårt att få fram svenska förstärkningar. Försvaret skulle enligt förloppet hänga på flygvapnet och de cirka tusen man som finns i Boden. Det är givetvis helt otillräckligt.
Det tillhör den innersta kärnan i statens uppdrag att försvara rikets gränser från yttre hot. Förmågan att garantera den nationella säkerheten och skydda medborgarna från fientliga angrepp är långt viktigare än exempelvis förskola och bidragssystem. Att då enbart kunna försvara ett begränsat mål i en riktning under några dagar i väntan på hjälp (från vem ..?) duger inte. Angriparen kommer sannolikt att välja en plats där vi inte finns eller är oförberedda. Därför är det viktigt att hela Sverige kan försvaras. Inklusive glesbefokade, men strategiskt viktiga, områden långt upp i norr.
Det är självklart så att hotbilden i dag skiljer sig mot den som rådde under kalla krigets allra frostigaste dagar. En viss omläggning av invasionsförsvaret efter Sovjetunionens kollaps och Berlinmurens fall var förmodligen oundviklig. Men försvarspolitiken skiljer sig från många andra politikområden eftersom det är absolut nödvändigt med ett mer långsiktigt tänkande. Det tar lång tid att bygga upp ett starkt försvar, men det går onekligen att rasera det på ett ögonblick.