Enligt den senaste sammanvägda partisympatiundersökningen från Svensk Väljaropinion når Miljöpartiet en ny bottennotering och balanserar nu precis på fyraprocentspärren (SR 28/1). Möjligtvis är det förklaringen till det ogenomtänkta utspelet om slutdatum för fossila bränslen som presenteras på DN Debatt (12/2).
Inte en droppe fossilt bränsle för fordon ska säljas i Sverige år 2030, skriver språkrören Isabella Lövin och Gustav Fridolin. I praktiken innebär det att fullt fungerande fordon och annan infrastruktur måste skrotas och ersättas med ny. Hur stor miljöpåverkan denna förtida utrensning och uppgradering skulle bli går de båda språkrören dock inte närmare in på.
Det borde de göra, tillverkningen av de mer energieffektiva fordon som kommer att behövas får nämligen sannolikt långt större inverkan på klimatet än utfasning av de gamla i ekonomiskt försvarbar takt. Att skrota maskiner i förtid minskar visserligen klimatpåverkande utsläpp från just dessa, men innebär samtidigt att koldioxidutsläppen ökar och att det krävs mer resurser för att tillverka nya, vilket knappast ger annat än ett ökat nettoutsläpp totalt.
Klokare vore att förespråka mer sansade förslag, men det gör sällan den som likt MP uppenbart handlar i panik. Vallöfte efter vallöfte har fått stryka på foten. Vattenfalls brunkol i Tyskland blev inte kvar i marken och man har kompromissat om kärnkraft, Förbifart Stockholm och Bromma flygplats. Varken förslag på fotboja på för riket farliga människor eller uppgörelsen om ett gymnasieundantag för 9 000 ensamkommande unga har slagit an hos tillräckligt många väljare för att vända den nedåtgående trenden.
Därför är det fullt förståeligt att Miljöpartiet med valet i antågande gärna vill sätta miljömål i fokus. ”Våra barn kommer att bedöma vår generation utifrån hur vi mötte vår största utmaning, klimathotet”, skriver de båda språkrören. Sättet att få godkänt ska tydligen vara att göra Sverige till en förebild vad gäller att leva upp till Parisavtalet. Men vi blir knappast en förebild för världen om vi uppfattas tappa kontakt med den ekonomiska verkligheten. Man kan argumentera för att Sverige av moraliska skäl bör agera förebild för andra, men det måste vägas mot kostnad och sannolik effekt.
Miljöpartiet mår ungefär som det förtjänar. I stället för att fokusera på miljöfrågor som kan attrahera väljare har man gått vilse bland symbolfrågor och identitetspolitik. Först i mandatperiodens elfte timme försöker man återfinna sin själ. Det verkar bli ett magplask.