Efter sin bortgång hyllas nu Ingvar Kamprad världen över. Torbjörn Lööf, VD och koncernchef för Inter IKEA Group, skriver: ”Vi är oerhört ledsna över Ingvars bortgång. Vi kommer alltid minnas hans hängivenhet och engagemang för att alltid verka för de många människorna. Att aldrig ge upp, alltid försöka bli bättre och att leda genom att föregå med goda exempel”.
Kamprad dog på söndagen 91 år gammal. Han växte upp i småländska Agunnaryd och grundade redan som 17-åring Ikea, företaget som blivit ett testamente över hur mycket en individ kan uträtta på egen hand.
Ingen människa är förvisso oberoende av omständigheterna eller klarar sig utan hjälp av andra.
Visst drog Kamprad fördel av de förändrade konsumtionsmönster som massbilismen medförde. Den tilltagande globaliseringen gav möjligheter till billig produktion utomlands. Och när välståndet växte ökade efterfrågan på heminredning.
Men hade Ikea blivit Ikea utan Kamprad om bara staten hade bedrivit en ”aktiv näringspolitik” och pekat ut de rätta framtidsbranscherna? Aldrig.
I Svenska Dagbladet påminner Per Gudmundson om rapportern ”SuperEntrepreneurs – and how your country can get them”, författad av svenska Nima och Tino Sanandaji och publicerad i Centre for Policy Studies 2014. Rapporten utgick från Forbes lista över världens rikaste och identifierade 996 superentreprenörer i 53 länder, varav Ingvar Kamprad var en.
Gudmundson kommenterar bröderna Sanandajis analys: ”De fann starka samband med låga skatter och liten regelbörda. Särskilt kapitalinkomstskatterna kunde påverka negativt. Superentreprenörer var fyra gånger så vanliga i USA som i Västeuropa. Statliga och överstatliga program verkade ha blygsam eller rentav skadlig effekt. Om politikerna inte kunde sänka skatten eller förenkla reglerna kunde de lika väl hålla sig borta från näringspolitiken.”
Politiker som vill göra en insats för tillväxt och utvecklingskraft bör engagera sig i de generella villkoren för entreprenörer.Ska man kunna rekrytera kompetenta medarbetare kan inte riskfyllda personaloptioner beskattas som om de vore säkra löneinkomster.Ska Sverige få fram fler superentreprenörer kan inte kapitalbeskattningen utformas med målet att sätta åt ”de rika”.Ska människor våga ta steget att starta och driva ett företag måste det finnas hopp om rejäla belöningar.
Däremot ska politikerna inte tro att innovationer och entreprenörskap går att votera fram i politiska församlingar. De behöver inte utse en centralt placerad kansler som ska bevaka industrins intressen, och de kan spara på centralistiska innovationsråd, statliga innovationskatapulter, riktade bidrag och branschprogram.