Stefan Löfvens försök att bilda regering är förmodligen dömt att misslyckas. Så länge han inte övertygar några partier att ompröva sina förhandspositioner om vad de kan gå med på blir det inget resultat av den här talmansrundan heller. Det tydliggjordes också av talmannen Andreas Norlén som på en pressträff (15/10) konstaterade att någon måste ändra sig.
De enda partierna som hittills reviderat sina ursprungliga planer är Moderaterna och Kristdemokraterna, som båda sagt att de kan tänka sig att sitta i en borgerlig minoritetsregering utan Centerpartiet och Liberalerna – om dessa partier inte på något sätt vill riskera att bli beroende av Sverigedemokraterna – och ändå försöka få största möjliga genomslag för Alliansens politik.
En möjlighet som avvisats av C och L, som inte bara lovat att lägga ner sina röster, utan att aktivt rösta nej till Ulf Kristersson (M) som statsminister, om M försöker bilda regering tillsammans med KD.
De orealistiska alternativ som Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) i sin tur insisterar på innebär på olika sätt att Socialdemokraterna, eller Miljöpartiet, och Moderaterna ska acceptera en samlingsregering över blockgränsen. Något som inget av de inblandade partierna vill ha. Resultatet av att ena försöka sig på en mittenkoalition, som i Tyskland, syns i delstatsvalet i Bayern där Kristdemokraterna och Socialdemokraterna tappat stort. I Sverige riskerar en jättekoalition att leda till att ytterkantspartierna växer ännu mer.
Regeringsfrågan kommer knappast närmare en lösning med mindre än att C och L ändrar sig. Endera gör de en helomvändning och går med på en borgerlig minoritetsregering. Då får de förvisso acceptera att vissa av deras väljare kommer att känna sig svikna av löftet om att aldrig på något sätt göra sig beroende av SD.
Eller så förenar de sig med Socialdemokraterna i en blocköverskridande regering, som också måste förhandla med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En sådan regeringsbildning vore inte bara ett svek av C:s och L:s löften om maktskifte utan riskerar också att bli en plåga för de inblandade partierna, som på centrala politikområden som arbetsrätt, beskattning och bostadsmarknad strävar åt helt olika håll.
Eller också slutar det med extraval. Som kan mynna ut i ett läge som är minst lika låst som det nuvarande.
Stefan Löfven, som nyligen röstades bort från statsministerposten, har nu fått talmannens uppdrag att försöka få Annie Lööf och Jan Björklund att ändra sig. Det kommer av allt att döma inte bli lätt. Men Centerpartiets och Liberalernas förhandlingsposition är försvagad av det faktum att de hittills blockerat alla realistiska regeringsalternativ.