Den amerikanske brigadgeneralen Anthony McAuliffe, tillfällig befälhavare för den 101:a luftburna divisionen, inledde julhälsningen till sina mannar med ett ”God jul” i stora bokstäver.
”Vad är det för gott med allt detta, frågar ni? Vi befinner oss i krig. Det är kallt och vi är inte hemma.”
De så kallade Screaming Eagles, fallskärmssoldaterna ur den 101:a divisionen (kända från tv-serien Band of Brothers), fick i december 1944 i uppgift att förskansa sig i barrskogarna utanför den lilla belgiska staden Bastogne.
Nazityskland hade inlett en massiv motoffensiv i Ardennerna i ett sista desperat försök att vända kriget. Bastogne ansågs viktigt ur strategisk synpunkt, eftersom flera vägar för transporter av trupper och ammunition, korsades i staden.
Fallskärmsoldaterna, som luftlandssatts i Normandie på D-dagen och tillbringat ett halvår på slagfälten i Frankrike och Nederländerna, kördes hastigt ut med lastbil till skogarna utanför Bastogne där de började gräva skyttevärn i den stelfrusna marken. Uppgiften var att fördröja tyskarnas framryckningar i väntan på truppförstärkningar.
De frös och väntade i sina tunna sommaruniformer. Det fanns ont om mat, medicin, sjukvårdsutrustning och ammunition. Vissa slog in sina kalla och blöta fötter i juteväv för att undvika förfrysningar och skyttegravsfot. Att göra upp eld var inte tillåtet i försvarslinjen så soldaterna kunde varken värma sig vid en brasa eller tillaga burkmaten i sina fältransoner.
Tyskarna grävde ner sig och väntade, även de. Ett tjockt vitt snötäcke lade sig över Ardennerskogen. Temperaturen sjönk. Det var den kallaste vintern i Europa på 30 år. De amerikanska soldaterna var belägrade och utnumrerade.
Sedan började beskjutningen. Tyskarna avfyrade sina artilleripjäser och granatkastare och skyttevärnen gav inte mycket skydd. Det amerikanska artilleriet, som understödde fallskärmssoldaterna, klarade att besvara elden under belägringens första dagar. Sedan tog artillerigranaterna slut. Även förrådet av gevärs- och kulspruteammunition minskade snabbt, och så länge snöovädret pågick kunde de allierade flygstridskrafterna varken attackera markmål eller släppa ned förnödenheter till de omringade.
Tyska stridsvagnar och pansargrenadjärer dök upp ur den täta dimman. Blod färgade snön röd. Soldater på båda sidor skadades och dödades. Dagarna gick i det iskalla vädret utan att ställningarna rubbades. Det närmade sig jul. Arméerna var positionerade så nära varandra att de amerikanska soldaterna kunde höra fienden sjunga Stille Nacht, Heilige Nacht.
I sin julaftonshälsning fortsatte Anthony McAuliffe att berömma sina mannar.
”Vi har satt stopp för allt som har satts in mot oss från norr, öster, söder och väster. Vi har identifierat fyra tyska pansardivisioner, två tyska infanteridivisioner och en tysk fallskärmsjägardivision. Dessa förband har gått i täten för tyskarnas sista desperata anfall, som riktats rakt västerut mot de nyckelställningar som Eagle-divisionen skyndade fram för att inta och hålla. Hur bra vi lyckats med vår uppgift kommer vi att kunna läsa om i historieböckerna: inte bara i vår egen divisions ärorika krönika, utan i världshistorien.”
Sedan beskrev McAuliffe en händelse som inträffat två dagar tidigare.
Den 22 december hade den tyske befälhavaren skickat ett meddelande till amerikanerna, där han begärde kapitulation så att soldaterna i förvarslinjen runt Bastogne skulle slippa förintas helt.
Tyskarna krävde ett skriftligt svar från den amerikanske befälhavaren, vilket blivit en av de mest berömda replikerna från hela kriget:
”Till den tyske befälhavaren: Nuts! (ungefär: i helsicke!).”
Brigadgeneral McAuliffe avslutade sin julhälsning:
”Vi ger vårt land och våra anhöriga en värdig julklapp. Genom denna tappra vapenbragd blir detta verkligen en god jul. God jul och välsigne er.”
Nuts! Nyheten om den avvisade kapitulationsuppmaningen höjde stridsmoralen hos de omringade styrkorna som inte bara försvarat sig mot det tyska anfallet utan också gått till motoffensiv.
Men priset var högt. På bara tio dagar hade mer än var tionde soldat och mer än var sjunde officer ur Screaming Eagles, sammanlagt 115 officerare och 1 933 soldater, stupat, skadats eller tillfångatagits.
På juldagen 1944 anlände äntligen general George S. Patton och hans pansartrupper söderifrån. Dimman och nederbörden som hållit de överlägsna allierade flygstridskrafterna på marken hade även lättat och attackflyget kunde gå till anfall. Belägringen hade brutits och Adolf Hitlers sista hopp om att besegra de västallierade var förlorat.