Gary Oldman får uteslutande beröm för sin gestaltning av Winston Churchill i ”Darkest hour”. Filmen hade svensk premiär den 2 februari, men den rullar fortfarande på svenska biografer.
I ”Darkest Hour” skildras de omtumlande veckorna 1940 som ledde till att Churchill blev Storbritanniens premiärminister och den helomvändning som innebar att förhandlingspolitiken gentemot Tyskland tystnade.
Churchill, som var marinminister sedan krigsutbrottet 1939, var långt ifrån någon självklar kandidat. Han misstroddes av Kung George VI och många i parlamentet.
Churchill valdes i alla fall, 66 år gammal, och höll sitt mest berömda tal: ”Svett, möda, blod och tårar”, var det enda han lovade.
”Ni frågar: vad är vår politik? Jag säger: Det är att föra krig; till sjöss, till land och i luften, med all vår förmåga och med all den styrka som Gud kan ge oss; att föra krig mot ett monstruöst tyranni, aldrig överträffat i den mörka, förfärliga listan över mänskliga brott. Detta är vår politik. Ni frågar: vad är vårt mål? Jag kan svara med ett enda ord: det är seger, seger till varje pris, seger trots all terror, seger hur lång och svår vägen än kan bli; för utan seger finns ingen överlevnad.
I London var läget desperat. Tyskland hade erövrat Belgien, Luxemburg och Nederländerna och tyska trupper fortsätta i rak takt mot Paris.
Den framgångsrika evakueringen vid Dunkerque – där hundratusentals omringade brittiska och franska soldater hämtas över Engelska kanalen – gjorde utsikterna något mindre panikartade.
Den 4 juni 1940 kunde Churchill i parlamentet berätta om denna framgång och samtidigt slå fast att man inte vinner något krig genom evakueringar.
Motstånd till det yttersta och till varje kostnad nu var regeringens politik. Han ord har blivit odödliga:
”Trots att stora delar av Europa och många gamla och ärorika stater har fallit eller kan komma att falla offer för Gestapo och hela det nazistiska väldets förhatliga apparat, ska vi inte svika eller vika. Vi ska slåss in i det sista. Vi ska slåss i Frankrike, vi ska slåss på haven, vi ska slåss med växande tillförsikt och växande styrka i luften, vi ska försvara vår ö till varje pris, vi ska slåss på stränderna, vi ska slåss på åkrarna och gatorna, vi ska slåss i bergen, vi ska aldrig ge oss, och även om – vilket jag inte ett ögonblick tror – denna ö skulle helt eller delvis underkuvas och svältas ut, så kommer vårt välde på andra sidan haven, rustat och skyddat av den brittiska flottan, att fortsätta kampen tills omsider den nya världen inträder med hela sin styrka och makt för att befria den gamla”.
Churchills okuvliga motstånd mot nazisterna hjälpte inte vara britterna att vinna kriget. Kanske minst lika viktigt fick han varenda en att tro att de kunde vinna.
Den 19 juni 1940, när Frankrikes fall var ett faktum – och Storbritannien stod ensamt, utan allierade – tog Churchill åter till orda i underhuset.
”Slaget om Frankrike är över. Jag väntar på att slaget om Storbritannien ska börja. På utgången av det slaget beror den kristna civilisationens. På den beror vår egen existens som britter, våra institutioner och vårt imperium. Fienden måste snart vända hela sin makt och hela sitt raseri mot oss (...) Må vi därför ta oss samman inför våra plikter och uppträda så att även om det brittiska imperiet och dess samvälde varar i tusen år kommer människor att säga: ’Detta var deras stoltaste stund’.”
Churchill lyckade, på ett häpnadsväckande sätt ingjuta mod och kampvilja i varje britt. Hans anföranden övertygade varenda en, på vilken position som helst, att känna att det kollektiva ödet var viktigare än det individuella lidandet.
Winston Churchill var allt annat än felfri. Hans beslutsamhet att aldrig ge upp kunde slå över i rastlöshet och leda till olyckliga beslut. Han rökte och drack för mycket och kämpade periodvis med djupa depressioner.
Men hans talekonst nådde enastående resultat: För det liberala västerlandets överlevnad spelade han en utslagsgivande insats under andra världskriget. Efteråt varnade han världen för den ”järnridå” som skulle innesluta de områden Sovjetunionen lagt under sig när de ”befriade” Europa. Hans krav på ett ”Europas förenta stater” var kritiskt för skapandet av Europeiska unionen.
Också Churchills tacktal på sin 80-årsdag kännetecknades av hans förmåga till retoriska triumfer.
”Jag har aldrig accepterat vad många människor haft vänligheten att säga – nämligen att jag inspirerade nationen. Dess vilja var fast och orygglig och, som det visade sig, okuvlig. Det föll på min lott att ge uttryck för den (...) Det var nationen och vårt över hela jorden spridda engelska släkte som hade ett lejons hjärta. Jag hade turen att bli betrodd med rytandet.”