Kommunsektorn går mot synnerligen bistra tider. Den analysen levereras av Sveriges kommuner och landstings egen chefsekonom, Annika Wallenskog. Läget är ”generellt sett mer problematiskt än vid konjunkturnedgången 2009”, skriver hon i ett blogginlägg på SKL:s hemsida.
Wallenskog konstaterar att kommunsektorn blivit allt mer beroende av riktade statsbidrag, avkastning på finansiella placeringar samt försäljning av mark och fastigheter samtidigt som verksamheterna i sig lämnar stora underskott efter sig: ”Självklart är det bra att kommuner och regioner gör affärer, som kan stärka verksamhetens ekonomi. Dilemmat är att verksamheternas kostnadsnivå kan komma att anpassas efter dessa tillfälliga överskott, vilket gör att en konjunkturnedgång kan slå hårt mot sektorns ekonomi.”
Finansiella engångsintäkter från försäljningar, tillfälliga statsbidrag och avkastning på placeringar fungerar i längden tyvärr lika bra som en mindre tipsvinst för en deltagare i tv-programmet Lyxfällan. Det är bara en tillfällig andhämtning från fordringsägarna.
Och kommunsektorn spenderar dessvärre som om det inte funnes någon morgondag. Närmare var fjärde kommun gick med förlust förra året och bara 2 av landets 21 regioner/landsting nådde ett resultat på två procents överskott (Region Norrbotten var inte en av dem), vilket är det finansiella målet för god ekonomisk hushållning.
Enligt Statistiska centralbyrån redovisade kommunsektorn sammanräknat för 2018 ett samlat överskott på 14,3 miljarder kronor vilket var en försämring med 12,1 miljarder jämfört med året innan.
Samtidigt som trängda och underskottstyngda nämnder och divisioner får allt svårare att försvara ens befintlig verksamhet så bevittnade vi i Norrbotten nyss valrörelser som i hög grad fokuserade på hur kommunernas och regionens åtaganden kan göras ännu större.
Bland mycket annat utlovades nya badhus, sex timmars arbetsdag, utökade öppettider inom primärvården, speciella äldremottagningar och gratis kollektivtrafik. Löften som är svåra eller mest troligt omöjliga att genomdriva utanför den ram som tillfälliga intäkter har skapat.
Många talar bekymrat om den ökade misstron mot folkvalda. Men det är i glappet mellan förväntningar och utfall som politikerföraktet riskerar att breda ut sig.