Krönika: Riskbedömning är en politisk fråga

Politik2011-04-02 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Det var favoritämnenas vecka i riksdagen. I onsdags fick Sverigedemokraterna alla partier att debattera SD:s hjärtefråga invandring. I fredags hade Miljöpartiet med anledning av olyckan i Japan begärt en debatt om kärnkraftens framtid och säkerhet.

Typiskt för kärnkraften är att den debatteras främst i samband med olyckor. Det är förståeligt, men destruktivt. Allmän oro är ingen bra grund för rationella politiska beslut.

Olyckor i kärnkraftverk inträffar sällan, men leder när de sker till kortsiktiga, känslomässigt och politiskt-taktiskt baserade beslut som får långsiktiga konsekvenser. Incidenten i Harrisburg på 1970-talet fick begränsade effekter, men födde en debatt i Sverige som ledde fram till folkomröstningen 1980 och avvecklingslinjen; ett beslut som lamslagit svensk energipolitik i decennier.

Var Miljöpartiet står i frågan är väl känt: kärnkraften är osäker och har därför ingen framtid. Maria Wetterstrand motiverade i riksdagsdebatten sin inställning med en riskbedömning: kärnkraftens säkerhet kan inte garanteras vid drift, och avfallet skapar risker i hundratusentals år framöver.

Riskerna är reella. Men vad Maria Wetterstrand och Miljöpartiet missar är att även den som avstår från kärnkraft tar en risk. Risken för energibrist ökar, något som kan få betydligt allvarligare konsekvenser än de höga elpriser som svenskarna rasat över när reaktorerna stått stilla (då är kärnkraftselen väldigt eftertraktad).

Inga energikällor är, som Eva Flyborg (FP) påpekade, riskfria. Vattenkraften har betydligt fler liv på sitt samvete än kärnkraften. Olja och kol dras, precis som biobränslen och vindkraft, med sina problem.

Hade de hårdaste kärnkraftsmotståndarna fått sin vilja igenom 1980 hade Sverige varit betydligt mer beroende av fossila bränslen idag. Dessutom har avvecklingslinjen gjort svensk kärnkraft sämre och mer osäker än vad den hade behövt vara.

Faktum är att all samhällelig verksamhet innebär risker. Vi vet att trafiken dödar människor. Ändå är vi uppenbarligen beredda att betala detta pris, och ta denna risk. Vilka risker är egentligen rimliga att ta?

Forskningen kan inte hjälpa oss mer än en bit på vägen. Exempelvis intar fysiker, tekniker och biologer ofta helt olika ståndpunkter i synen på hur säker kärnkraften är. Till slut är det, precis som i klimatfrågan, en ideologisk och politisk fråga hur de samhälleliga ramarna för risktagande sätts.

Miljöminister Andreas Carlgren (C) förklarade att regeringens politik går ut på att minska beroendet av kärnkraften. Kärnkraften är en parentes (som nog riskerar att bli mycket lång).

- Det blir utbyte, inte utbyggnad, beskrev Andreas Carlgren uppgörelsen om att tillåta nya reaktorer.

Till skillnad från när socialdemokratin styrde ska inget statligt stöd utgå till kärnkraften. Vad som händer beror alltså på vad marknaden vill.

Maria Wetterstrand anser att "risken" är stor att investerarnas pengar då går till kärnkraft i stället för till det förnybara. Vilket fick Mats Odell (KD) att välmotiverat undra hur hon fick ihop denna oro med sin syn på kärnkraft som omodern, dålig, ineffektiv och ekonomiskt ohållbar.

Lars Johansson (S) gjorde klart att inte heller Socialdemokratin vill ha ny kärnkraft. Detta klargörande visar att möjligheten, eller risken om man så vill, för en blocköverskridande energiuppgörelse, är liten.