EU-kommissionen får sin första kvinnliga ordförande i form av tyska försvarsministern Ursula von der Leyen som efterträder Jean-Claude Juncker den 1 november. Både von der Leyen och Angela Merkel, som är Tysklands förbundskansler sedan 2005 och en stor maktfaktor i världen, tillhör det kristdemokratiska partiet CDU. Ett parti som sedan årsskiftet för övrigt leds av en tredje kvinna, Annegret Kramp-Karrenbauer.
Hur kommer det sig att de konservativa tyskarna väljer kvinnor till politiska toppositioner, när vi i Sverige – som ofta berömmer oss för att vara världens mest jämställda land – aldrig har haft en kvinnlig statsminister?
En delförklaring kanske kan spåras i den självgoda svenska konsensuskulturen, som Dagens Nyheter skriver i en ledare (7/3 2018):
”En hädisk tanke smyger sig på: kan denna belåtna konsensus också utgöra ett hinder för ett fortsatt och fördjupat jämställdhetsarbete? Är vi så belåtna med våra framgångar att vi i stället för att ta itu med de påtagliga orättvisor som ännu återstår hellre grälar om pronomen, identitetsmarkörer och livsstilsfrågor?”
Trots att ”alla” är överens om att ”alla” ska jobba och att fifty-fifty-fördelning är något man alltid ska stäva efter så är Sverige det enda land i Norden som inte har haft en kvinnlig statsminister i modern tid.
”Vi kvalar i det avseendet in i EU:s sämsta kvartil, bara en fjärdedel av EU:s 28 medlemsstater är i det avseendet (regerings- och statschefer) lika manskompakta som Sverige.”
En annan delförklaring kan vara den slutna och smusslande process som brukar avgöra partiledarposten hos de två så kallade statsbärande partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är inte egendomligt att partieliterna söker bland nätverk och hävdvunna strukturer, när de letar en ny partiledare. Men det gör också att alla inte har lika lätt att hävda sig.
Skillnaden är väldigt stor jämfört med hur det nu för tiden går till inom CDU och krisdrabbade socialdemokratiska SPD i Tyskland, som fram till juni leddes av Andrea Nahles. Där utmanar olika kandidater varandra.
Kvinnor verkar ha mer att vinna på öppen konkurrens än att styrelser och valberedningar låser in sig i hemliga möten. Det är knappast någon tillfällighet att Nyamko Sabuni (L), Ebba Busch Thor (KD) och Annie Lööf (C) valdes till partiledare efter att de bevisat sina kvaliteter för partimedlemmarna i en öppen valprocess.