När ansträngningarna att vaska fram en ny regering ur det grumliga parlamentariska läget mynnade i en statsministeromröstning sade riksdagen som väntat nej till moderatledaren Ulf Kristersson. Detta efter att både Centerpartiet och Liberalerna röstat emot sin egen statsministerkandidat, med motiveringen att de inte vill riskera att Sverigedemokraterna får inflytande över Kristerssons föreslagna minoritetsregering.
Somliga opinionsbildare både på vänster- och högerkanten hävdar bestämt att detta innebär alliansens död. Så kan det vara. För den som sökt tecken på alliansens hädangång har det dock funnits många tillfällen under mandatperioden.
Tanken om att det fanns ett förtroendeingivande allianssamarbete kunde ha dragit sin sista suck när Liberalerna avvek från allianslinjen och röstade med de rödgröna för ökad kvotering av föräldraförsäkringen och ett avskaffat vårdnadsbidrag. Att Centerpartiet och Liberalerna i plötsligt backade undan från missförtroendeförklaringen mot försvarsminister Peter Hultqvist (S) kunde också ha lett till att föreställningen om den levande alliansen upphörde att existera. Liksom Centerpartiets beslut att tvärtemot de övriga allianspartierna stödja den rödgröna regeringens så kallade gymnasieamnesti, trots att Annie Lööf kallade lagen för usel.
De senaste åren har alliansen byggt mer på grundläggande värderingar än på ett aktivt och förtroendefullt samarbete. I valrörelsen gick de borgerliga partierna inte ens fram med något valmanifest eller en gemensam tanke om hur man skulle klara av att regera i minoritet.
Det betyder inte att de alliansband som återstår efter statsministeromröstningen bör kapas så snart som möjligt. Inte heller att det är klokt att sprida anklagelser om löftesbrott eller svek omkring sig.
Det går att förstå de känslomässiga skälen bakom ett sådant beteende. Men det är just att bli känslomässiga man nu bör försöka undvika att bli. Det här ska inte behöva utvecklas ett infekterat skilsmässodrama mellan två parter som försöker göra livet surt för varandra även när det ligger i bådas intresse att samverka.
Situationen i regeringsbildningsprocessen kan snart vara annorlunda och det vore onödigt om oenigheten inom borgerligheten orsakade sår som aldrig går att läka. Vem vet hur det går om talmannen ger Ulf Kristersson chansen en gång till exempelvis i den fjärde och sista statsministeromröstningen som måste föregå ett eventuellt extra val?