I en tid då mediehusen kämpar för sin överlevnad och det talas om journalistikens förtroendekris är det upplyftande att titta på en dramadokumentär med två journalister i hjälterollerna.
Filmen All the President’s Men (Alla presidentens män) följer Bob Woodward (Robert Redford) och Carl Bernstein (Dustin Hoffman) på Washington Post medan de riktar ljuset på ett inbrott i demokraternas partihögkvarter i Watergatehuset och de spår av olagligheter som så småningom leder ända upp till Vita huset.
Tala om Davids kamp mot Goliat. Demokratins vakthundar känns som ett passande epitet. Filmen har alla ingredienser som krävs för att vara ett spännande kriminaldrama – men händelserna är verkliga.
Richard Nixon hade nog önskat att han kunnat inskränka pressfriheten medan han var president. Woodward och Bernsteins avslöjanden ledde nämligen fram till den kongressutredning där flera allvarliga fall av maktmissbruk och korruption från Nixon-administrationen kom i dagens ljus. Vilket efter kraftiga motreaktioner inom det republikanska partiet ledde fram till att Nixon, inför hotet om riksrätt, tvingades avgå från sin post i förtid som den ende amerikanske presidenten i modern tid.
Det är inte svårt att se paralleller mellan granskningen av Nixons olagligheter på 1970-talet och de pågående utredningarna om eventuella kopplingar mellan president Donald Trumps valkampanj och Ryssland.
Uppgifterna om att Trump nu ”förbereder radikala åtgärder” för att stoppa Robert Mueller, den särskilde åklagare som utreder Rysslands inblandning i valrörelsen, påminner om Nixons sparkande av Archibald Cox, som inom justitiedepartementet ledde utredningen av Watergateskandalen.
Det finns naturligtvis viktiga skillnader också. Till att börja med är anklagelserna mot Trump betydligt allvarligare. Att konspirera med en utländsk regering för att skada USA:s demokrati är högförräderi. Det var åtminstone en gräns Richard Nixon aldrig överskred.
Republikanernas företrädare i kongressens båda kamrar tycks tyvärr inte heller med civilkurage och med nationens intresse för ögonen vara lika beredda att göra något som under 1970-talets Watergateaffär.
Men Donald Trumps mandatperiod är ung. Han har suttit i ett av de fyra åren och har gott om utrymme att begå brott och allvarliga förseelser eller på andra sätt göra sig så omöjlig på presidentposten så att majoriteten inom hans eget parti kan övertygas om att rösta för ett riksrättsförfarande. Det är långtifrån säkert att Trump sitter kvar mandatperioden ut.