Samexistensen mellan renägande samer och andra näringar och intressen i Norrbotten förutsätter att de olika aktörerna har förtroende för de myndigheter och instanser som fattar beslut om markanvändning och resursutnyttjande. Det gäller i gruvfrågor. Det gäller i skogsfrågor. Det gäller turismen. Och i ett län med många jaktintresserade gäller det särskilt frågor om viltförvaltning.
En rad händelser på senare tid har ägt rum på senare tid som minskat detta förtroende. Ett exempel är vinterns avlysning av småviltjakten i ett område inom Girjas sameby och det efterföljande ordkriget mellan naturresurs- och rennäringsenheten vid länsstyrelsen och Svenska Jägareförbundet.
Ett annat gäller det stora antalet beviljade skyddsjakter på björn. Under 2017 beslutade länsstyrelsen i Norrbotten om skyddsjakt på hela 52 björnar, varav 42 fälldes, de flesta under våren. Detta medförde att licensjakten helt uteblev under hösten samma år.
Det är inte konstigt att rennäringen vill ta bort enstaka skadegörande individer när så krävs. Det har nog de allra flesta jägare förståelse för. Men när den beviljade skyddsjakten på björn är så stor att licensjakten uteblir är det inte märkligt att jägarkåren ställer sig kritisk. Inte heller när skyddsjakten innebär att de fällda björnarna skickas till Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala för destruktion i stället för att omsorgsfullt omhändertas i form av kött, skinn och troféer.
En granskning från Jägareförbundets tidning Svensk jakt visar att länsstyrelsen i drygt hälften av fallen tagit beslut om skyddsjakt trots att det inte inträffat skada på någon ren. I tre fall fanns varken dokumenterad skada eller spår som visar att björn jagat ren. Ingen naturbevakare hade heller varit på plats för att fastställa att det fanns björn i kalvningslandet.
Det är tydligt att frågan är känslig vid länsstyrelsen i Norrbotten. När Svensk jakt konfronterar en rovdjurshandläggare med ett dokument som inkommit till länsstyrelsen från den sameby som fått flest ansökningar om skyddsjakt beviljade börjar handläggaren efterforska tidningens källor, vilket är ett grundlagsbrott.
Förtroendeklyftan är total. Men fortfarande finns det möjlighet att överbrygga motsättningarna.
Jägareförbundet i Norrbotten har skissat på en modell där länet delas in i tre olika förvaltningsområden (kustkommunerna, Tornedalen och inlandet/fjällen), där man kunde ha licensjakt på björn åtminstone vid kusten och en omfattande skyddsjakt i fjällen inte påverkar licenstilldelningen.
Det känns som en förnuftig lösning. När man söker åtgärder för att värna minoriteten renägande samer är det ingen bra ide att åsidosätta andras intressen. Nyckeln till en lyckad samexistens är kompromisser och dialog, inte ökad konflikt.