Det vore orimligt att benämna två unga människors död under vad som verkar vara drogrelaterade omständigheter som något annat än samhällets misslyckande - hela samhällets.
Den debatt som helgens tragiska händelser i Gällivare utlöst har dock hittills främst handlat om polisen, om dess bristande resurser och om felaktiga prioriteringar. En bild har målats upp av att polisen missar att hålla koll på knarklangningen och bara ägnar sig åt trafikkontroller.
Nu är ju inte heller trafiksäkerhet någon skitsak, fortkörare och rattfyllerister är precis som knarklangare fullkomligt livsfarliga. Men visst är det viktigt med fler poliser och att dessa alltid väljer att göra rätt saker, och då tar det viktigaste först. Men polisen kan inte heller när det gäller narkotika göra allting själv. Den ambitiösa och hårdhänta anti-drogpolitiken i USA har som bekant inte fått bort narkotikan från gatorna, än mindre från de överfulla fängelserna. Ändå blir det ofta så här, att på grund av att narkotikan är förbjuden så betraktas allt narkotikarelaterat ur ett snävt polisiärt perspektiv.
Här behövs ett bredare anslag. För att kunna agera mer konstruktivt är det bra att först ha bilden klar för sig, innan man börjar larma och gorma.
Visst, nya droger har letat sig in bland de unga, utbudet av narkotika har ökat i Sverige och priserna på droger har sjunkit; riksdagens flera årtionden gamla vision om ett narkotikafritt samhälle förblir vacker men långtifrån verkligheten.
Samtidigt ser användningen av narkotika i Sverige inte ut att öka. Andelen unga som någon gång prövat narkotika har minskat och är fortfarande bland de lägsta i Europa. Och i Gällivare har det enligt polisledningen i Norrbotten inte tidigare framkommit att ett behov av en riktad satsning mot droger finns.
Den slutsatsen kommer nu rimligen att omprövas. Kommunen bör i sin tur se över sina insatser. På högre politisk nivå finns annat att göra, inte minst för att få fler unga att se mer hoppfullt på framtiden. Ansvaret vilar tungt på regeringen i ett land som ligger i Europatoppen när det gäller ungdomsarbetslöshet, att våga montera ned de strukturer som stänger ute unga från arbetsmarknaden och inne i utanförskap.
Men fler än politiker och myndigheter måste ta sitt ansvar. Föräldrar, när det gäller uppfostran, omsorg och som föredömen. Kamrater, som uppmuntrar, bjuder eller kanske lurar någon att pröva. Och självklart även de personer som står inför valet att testa narkotika.
För att minska risken att fler frestas att välja fel gäller det dels att begränsa utbudet av narkotika, dels att skapa en kultur där efterfrågan förblir låg. Ansvaret att delta i det arbetet och föra en konstruktiv kamp mot det destruktiva i vårt samhälle måste delas av alla.