Landshövding Per-Ola Eriksson höll på tisdagen hov på bryggan utanför sitt länsresidens, för att uppbackad av diverse dignitärer från kommun, landsting och näringsliv sätta kraft bakom Regionala partnerskapets krav på att byggandet av Norrbotniabanan drar i gång snarast. "Välkommen till ett annorlunda pressmöte", sade en landshövding som strålade i kapp med solen. Men särskilt annorlunda var inte mötet, förutom den soliga inramningen. Allt som sades har vi hört förut. Landshövdingen betonade att hela Sverige måste ges framtidsmöjligheter; det får inte bara bli satsningar i storstadsområdena. Landstingsrådet Kent Ögren (S) pratade om hur viktig Norrbotniabanan är för Norrbotten, för Sverige och för Europa. Kommunalrådet tillika ordföranden för Kommunförbundet, Karl Petersen (S), kallade banan "den enskilt viktigaste frågan inom infrastruktur", målade upp visioner om arbetspendling mellan Luleå och Skellefteå och sade bestämt att det aldrig får bli så att "man sätter Umeå som ändstation". Vackert så. Ändå finns det trots landshövdingens breda leende inte särskilt mycket att vara glad över när det gäller Norrbotniabanan. Kraftsamlande, uttalanden, utspel och lobbyinginsatser har hittills gett föga utdelning. Efter att ha diskuterats i årtionden står projektet fortfarande och stampar. Som tur är gör Norrbotniabanans pådrivare annat än att samlas på bryggor. Bolaget Norrbotniabanan AB arbetar med att finna en lånefinansieringslösning för att kunna komma i gång med järnvägsbygget. Det är ett exempel på hur makthavarnas kraft kan komma till mer konstruktiv användning än enbart kraftsamlande utspel. Visst är det bra att många aktörer från olika håll samlas för att nå ökad lobbyingkraft, men hur stor samlingen än blir kommer storstadsregionerna i söder alltid att kunna spela ut ett tungt kort i spelet om statens infrastrukturpengar: det bor mer folk där än i Norrbotten. Det är inget argument för att ge upp kampen, bara för att inte hoppas för mycket. Det är nämligen lätt hänt i lokal- och regionalpolitiska sammanhang att man knyter upp alla förhoppningar till ett enda jätteprojekt som ska bli den stora räddningen för hembygden.
Ett stort investeringsprojekt skulle också vara välkommet så här i lågkonjunkturen, inte minst för att det är lättare att hitta arbetskraft nu. Men att trycka på tajmingen är vanskligt. Staten går redan med underskott och regeringen håller hårt i pengarna.
Och faktum är att det dröjer ända till 2020 innan Norrbotniabanan är klar även om spaden sätts i jorden snart, vilket inget tyder på att den kommer att göra. Till dess går det inte bara att gå och vänta. Det finns mycket annat att göra. Bra järnvägar och vägar är viktiga, men en bra politik inom andra områden, inte minst på kommun- och landstingsnivå, är minst lika viktigt för Norrbotten. 