Ledare: Bakåtsträvande kamp
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
politik - inte mycket. För varken vänstern eller högern. Socialistpartiet i Frankrike ägnar sig nu för tiden mer åt interna strider än åt att bekämpa borgerligheten. Och den borgerlige presidenten Nicolas Sarkozy som lovade så mycket har levererat väldig litet. I stället har han kört in på det klassiska franska spåret, med utrikespolitisk arrogans och inrikespolitisk övertro på staten. Märk väl att vi nu pratar om de mer "normala" politiska partierna. Särskilt i Frankrike har man en faiblesse även för mer radikala varianter. Och det är från ett av dessa, det nystartade antikapitalistiska NPA, som Jonas Brännberg från Rättvisepartiet Socialisterna i Luleå vill att vi svenskar ska lära oss hur politisk kamp kan utformas. På initiativ av det så kallade Arbetarinitiativet, en svensk vallallians som kandiderar till EU-parlamentet med Jonas Brännberg som nummer 22 på listan, har Margaux Leduc från NPA inbjudits att turnera i Sverige. I Luleå pratade hon om hur vanligt folk i Frankrike först fått betala för finanskrisen och sedan utsatts för en aggressiv attack från den borgerliga regeringen i landet. "Vi vill ha en revolutionär förändring av systemet", sade hon. Men var tämligen vag gällande hur det nya systemet ska se ut. Så brukar det vara när vänsterradikaler går upp till kamp. Vem har tid att tänka efter och formulera mål när man är ute på gatorna och kämpar? Och det var också NPA:s metoder snarare än mål som stod i fokus under besöket i Luleå. Till dessa "franska" metoder som NPA använder och Jonas Brännberg vill importera hör kidnappning av direktörer, fabriksockupationer och vilda strejker. Dessa metoder har enligt honom gjort fransmännen ganska framgångsrika i deras försvar av sina villkor. Det vill säga bidragit till att ytterligare fördröja de mer än nödvändiga reformerna av Frankrikes genombyråkratiserade, centralstyrda samhälle; ett system som resulterat i en föga dynamisk ekonomi och massivt utanförskap. Att bromsa och gå tillbaka verkar också vara Arbetarinitiativets grej. De har desto klarare mål, och kräver "massiva statliga satsningar på offentliga arbeten", uppsägningsstopp, återtag av privatiseringar, höjda skatter, 90 procents ersättningsnivå i a-kassan (borde inte solidariteten kräva 100?) och att EU skrotas (fast först efter valet får man anta). Det finns inte mycket här att sympatisera med. Nog kan man hålla med Jonas Brännberg i hans kritik mot att skattebetalarna fått gå in och betala för bankers och bilföretags misslyckanden. Men det paradoxala och lite pinsamma är att Arbetarinitiativet vill gå ännu längre, och rädda dessa i radikalvänsterns ögon så onda kreatur, genom att låta staten helt ta över ägandet. Det går, som vanligt, inte ihop.