attack mot sin efterträdare Sten Tolgfors (M). Denne ungtupp har ju dristat sig till att prioritera sådant som användbarhet även för Försvarsmakten, och ifrågasatt den traditionella försvarspolitik där så mycket dyr, avancerad och häftig försvarsmateriel som möjligt, helst utvecklad i Sverige, har varit norm. Det gillas icke av den stridsvagnsälskande Björck. Han fick en form av eldunderstöd av två socialdemokrater, IF Metalls ordförande Stefan Löfven och förre statsministern numera lobbyisten Göran Persson, som i en ohelig allians med EU-parlamentarikern och partiledarveteranen Alf Svensson (KD) framförde kritik mot regeringens behandling av svensk försvarsindustri. Under den av DN:s debattredaktör dramatiska rubriceringen "Början till slutet för den svenska försvarsindustrin", beskrev de hur regeringens nya princip att köpa försvarsmateriel från "hyllan" underminerar den svenska försvarsindustrins världsledande position, påverkar vår säkerhetspolitik negativt och hotar jobben. "Vår kompetens har gett oss insyn, samarbetsmöjligheter och en röst i stormaktssammanhang", påstår dessa försvarsindustrins försvarare. Men vad materielfixeringen och kopplingen mellan försvar och försvarsindustri framför allt har gett oss är en massa dyra prylar av tveksam användbarhet. Tillräckligt bra för andra har inte varit gott nog åt oss. Hemsnickrade prestigeprojekt har prioriterats. Försvarsmateriel har tagit en relativt sett mycket stor del av svensk försvarsbudget i anspråk. Och visst är det häftigt med nya super-JAS-plan och smygubåtar. Men är det verkligen vad svenskt försvar behöver mest? När attackerna mot våra styrkor i Afghanistan tilltar borde väl dessa soldaters skydd, säkerhet och stridsförmåga sättas främst? Soldater som faktiskt befinner sig i strid. Försvarsreformerna är en början till förändring av dagens materielfixering. Men industri- och regionalpolitiska intressen, liksom ekonomiska, ställer sig i vägen.
Att riva det nät av relationer mellan politik, försvar och försvarsindustri, av Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg i en serie läsvärda artiklar
kallat "det militärindustriella komplexet", är svårt. Sten Tolgfors har inte lyckats, nej inte ens helhjärtat försökt.
Något alternativ finns dock inte. Användbarhet, rationalitet och kostnadseffektivitet måste vara styrande principer även i försvarspolitiken. Jobben, jobben, jobben, är för en gångs skull inget relevant argument.