Sveriges beredskap är god, eller är den verkligen det?
Det är en fråga Riksrevisionen försöker besvara i rapporten "Bemanningen av Marinens och Flygvapnets stående insatsförband". Rapporten kom i måndags.
Att bemanningen överlag är ett problem i Försvarsmakten är ingen nyhet. Faktiskt skulle det vara konstigt om det såg annorlunda ut. Myndigheten är mitt i ett omställningsarbete. Övergången från värnpliktsförsvar till yrkeshär är en förändring vars betydelse inte nog kan överdrivas. Försvarsmakten har i modern tid ingen erfarenhet av den typen av yrkesrekrytering. Politikerna som genomförde reformen borde ha förstått att det skulle ta tio eller tjugo år innan den nya personalförsörjningen fungerade bra.
Men Riksrevisionens rapport är ändå intressant eftersom den skjuter in sig på den del av Försvaret som politikerna lovat inte skulle påverkas - den nationella beredskapen. Sverige måste ha en nationell beredskap som hävdar vår territoriella integritet och är beredd att hantera incidenter. Sådana uppstår även i fredstid. Den som tvivlar kan titta på Försvarsmaktens hemsida. Första november i år offentliggjordes där bilder på utländska flygfarkoster som kränker svenskt luftrum. Samma typ av kränkningar pågår förstås på och under vattnet.
Riksrevisionens rapport studerade bemanningen vid de förband och staber som ansvarade för den nationella beredskapen i perioder under 2012. Tyvärr visade det sig att brist på nyckelpersonal och reserver störde förbandens förmåga att lösa sina uppgifter.
Visserligen erkänner rapporten att regeringen har vidtagit åtgärder för att skapa en robust personalförsörjning, men det heter att allvarliga brister ändå kvarstår. Regeringen får också kritik för att inte ha informerat riksdagen om situationen. Vad nu det skulle hjälpa, kan man fråga sig. Antalet försvarsvänliga politiker torde väga lätt där.
Försvarsmakten får vidare kritik för att inte med tillräcklig kraft ha tagit tag i personalväxlingen. Det är begreppet som används för att beskriva nödvändigheten av att få ut äldre officerare för att skapa ekonomiskt utrymme att anställa nya.
Rapporten visar på flera detaljer som kan göras bättre. Men ju fler sådana här rapporter det kommer, desto tydligare blir huvudproblemet. Det svenska försvaret är underdimensionerat. Vi lägger inte tillräckligt mycket pengar på statens kärnuppgift.
Ofta sägs det att Försvaret har samma budget i dag som under kalla kriget. Det är fel, för då har man inte räknat med den ekonomiska utvecklingen och prisstegringen. Försvarskostnaderna är i dag drygt en procent av BNP. På åttiotalet var de tre procent. Dit behöver vi förhoppningsvis inte igen, men vill vi ha ett försvar som klarar att hävda vår suveränitet måste vi betala mer.
Tycker vi att Sverige är värt att försvaras måste vi betala för det.