Polisen väljer rätt väg när de åter börjar lägga kraft på mängdbrott. Frågan är dock om resten av rättsapparaten kommer att hänga med.
Det är välkänt att de flesta brotten som drabbar vanliga medborgare begås av ett litet antal personer. På kanslisvenska kallas gruppen för livsstilskriminella. Brotten de begår kallas ofta vardagsbrott och handlar ofta om tillgrepp för att finansiera eget missbruk eller om brott mot person som följer i missbrukets spår.
Även om sådana brott kan förefalla milda i jämförelse med till exempel sådant den organiserade brottsligheten håller på med utgör mängdbrotten en stor samhällskostnad.
Förutom den rent ekonomiska effekten bör man också räkna med att mängdbrotten påverkar samhällsklimatet negativt. Inte minst eftersom polisen tidigare har prioriterat sådana brott mycket lågt. Sannolikheten att en medborgare som haft inbrott i sin lägenhet eller bil någonsin skulle få se brottet uppklarat och den skyldige dömd har närmast varit lika med noll.
Förra året i juni gav regeringen Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utarbeta en vägledning för hur landets polismyndigheter ska arbeta med livsstilskriminella. Nu har vägledningen kommit och den förespråkar en ganska tuff linje där polisen använder koncentrerade resurser och ny teknik för att punktmarkera kända vanebrottslingar.
Tillvägagångssättet bygger enligt Rikspolisstyrelsen på ett gott forskningsunderlag. Långsiktiga inriktningar mot livsstilskriminella har gett bra utfall när det prövats bland annat i England och Wales.
Trots goda resultat i andra länder kan man dock räkna med att strategin kommer att stöta på patrull hemma i Sverige. Är det inte integritetskränkande att följa vissa personer och grupper? Ska polisen verkligen sträva efter att sätta dit människor?
De rimliga svaren på de frågorna torde vara att det är polisens uppgift att lagföra den skyldige när ett brott begåtts, och att personers integritet kränks bara så länge de själva lever av att kränka andras.
Men svensk rättspolitik drivs inte alltid av det sunda förnuftet. När polisen nu säger att de tänker satsa mot mängdbrott kan man fråga sig hur domstolarna kommer att ställa sig i påföljdsfrågan. För att en insats ska löna sig måste brottslingen hållas borta från gatan ett tag. Och för att kriminalvårdens insatser ska kunna hjälpa den som kommit snett krävs det att den straffade är där under en tillräcklig tid för att komma ifrån sin vanliga situation.
Den senaste tidens uppmärksammade domar ger vid handen att påföljdsfrågan kan vara det som stjälper. Ta till exempel den uppmärksammade domen i Göteborg där två unga män dömdes till öppen ungdomsvård och 140 timmars samhällstjänst för att under en omotiverad och barbarisk misshandel ha sparkat sönder synen och minnet på en sjukpensionär.
Med den typen av straff spelar det knappast någon roll hur aktiv och duktig polis vi har i Sverige. Buset är snabbt ute igen och kan fortsätta att sparka sönder människor och samhälle.