I dag smäller det. Spänningen är olidlig. De rödgröna presenterar sin gemensamma skuggbudget, som de två partiledarna, Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (V), och de båda språkrören, Maria Wetterstrand (MP) och Peter Eriksson (MP), så många gånger hänvisat till när Alliansen attackerat dem med krav på besked. Vänta till 3 maj bara, då ska alla frågetecken rätas ut. Då ska alla fagra löften backas upp med realistiska förslag på finansiering. Så har det låtit. Risken för besvikelser är dock stor. Vänsteralliansens uppgörelser har hittills flera gånger resulterat i förslag om utredningar och att saker skjuts på framtiden. Det visar hur svårt de tre partierna har att förhandla sig fram till gemensamma ståndpunkter. Folkomröstningslösningen för Förbifart Stockholm får en att undra om de ens försökt. Det är nu inte så konstigt att det blir så här, eftersom de rödgröna partierna inte har någon övergripande gemensam vision för vilket Sverige de vill bygga. Samarbetsproblem riskerar därför att bli en röd tråd med en rödgrön regering. Som riksdagsledamoten Siv Holma (V), Kiruna, uttryckte det när hon kom till Luleå för att presentera oppositionens satsningar på infrastruktur häromdagen: "Det ska inte vara lätt att komma överens". Tydligen inte. Frågan är om Mona Sahlin ens vågat fundera kring hur tufft det kommer att bli att regera ihop med en Maria Wetterstrand hög på popularitet eller en bångstyrig Lars Ohly. Vill det sig illa kan det bli en riktigt pinsam period i Sveriges politiska historia om de rödgröna vinner. När vänsteralliansen väl samlar sig till konkreta och tydliga förslag blir det å andra sidan inte heller så roligt. En del godbitar ur budgetmotionen har redan presenterats - om man nu kan kalla dem så med tanke på den sura smaken: kilometerskatt, höjd bensinskatt, återinförd förmögenhetsskatt. Annat är känt sedan tidigare, som avveckling av kärnkraften och mindre valfrihet i välfärden. För Alliansen är det välkommet med rödgröna besked. De borgerliga partierna har länge längtat efter något mer konkret att hugga tänderna i. Nu slipper de att ständigt bara få försvara sin egen politik, och kan gå till attack mot oppositionens. Utmaningarna blir samtidigt desto större nu, för statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och den koalition han leder. För varje kompromiss de rödgröna lägger fram kan Alliansen inte längre skrämmas med värsta tänkbara scenarion. Trycket ökar också på Alliansen att nu svara oppositionen genom att snabbt lägga fram egna, bättre förslag, och inte bara ägna sig åt kritik. Passivitet och förnöjsamhet nu är det största hotet mot Fredrik Reinfeldt och Alliansen. Det är bara att se hur det gick för den självgode Göran Persson (S) 2006.
Även för det blå blocket är det hög tid att deklarera var man står och vad man vill.
