Dagens Nyheter presenterade på måndagen en djupgående analys av var riksdagspartierna har sina starkaste fästen, baserat på valresultatet 2010. I stort bekräftade undersökningen de gängse uppfattningarna om partierna.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet blir starkare ju längre norr om Stockholm man kommer. Moderaterna är precis tvärtom, starkast i storstadsområden, mälardalen och söderöver från Mellansverige. Folkpartister och miljöpartister finns det flest av i större städer. Centern blir starkare ju längre från Stureplan i Stockholm man kommer. Kristdemokraterna finns mest i landets bibelbälten och Sverigedemokraterna i inlandet söder om Stockholm, samt Blekinge och Skåne.
Kort sagt: Alla partier har sina starka och svaga punkter i landet utifrån vilka väljargrupper de tilltalar och var grupperna finns. Det indikerar att något grundläggande är fel i vårt valsystem, som bygger på att alla partier skall ges representation över hela landet. Kanske borde vi justera om så att det tillåter större regional olikhet och inte som nu snarare är en metod för att leverera rikstäckning för de etablerade partierna.
I dag får det parti som når över fyra procent automatiskt representation genom utjämningsmandat i flertalet valkretsar. Når partiet inte upp till den nivån finns en nödventil att det får mandat om det får tolv procent i en valkrets. Kanske borde vi ta bort båda dessa spärrar och partiernas etableringsbonus - utjämningsmandaten.
Då skulle vi få ett tydligare system där det parti som får ett mandat i en valkrets behåller det oavsett resultatet på riksplanet. Det skulle visa acceptans för att vi medborgare tycker olika i olika delar av landet. Det skulle i högre grad bejaka att olikheten kompletterar snarare än att bekämpa den.
Som en bonus skulle vi slippa taktikdiskussioner om vilka som riskerar att åka ut och vilket block som därmed vinner eller förlorar. Partiernas verkliga sympatier skulle synas då väljarna inte vinner på att taktikrösta för att hålla något parti över spärren.
Det senaste dryga 20-talet år har alla riksdagspartier utom Socialdemokraterna och Moderaterna någon gång riskerat att hamna utanför riksdagen. Och spärren till trots har Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna lyckats etablera sig som rikspartier. Spärrarna har förvisso fördröjt förloppet något, men välorganiserade rörelser verkar till slut komma in ändå. Och då får de en skjuts genom utjämningsmandat där de är svaga.
Valsystemets tvångsrepresentation har givit nykomlingarna draghjälp. Så här kommer det förbli så länge vi har det valsystem vi har med hög proportionerlig representation, utjämningsmandat och godtyckliga spärrar.
Reglerna - i mycket en rest av det vänstervridna 1970-talets reformer - är dock inte huggna i sten. De går att förändra så att vi som väljare får de ombud vi valt och inte de som fördelats ut till oss.