Situationen i Elfenbenskusten drar ut på tiden. Båda sidor hoppas sannolikt att tiden ska spela dem i händerna. Ivorianerna har sagt sitt i valet, deras röster ignorerades. Snart måste ytterligare ett val ske. Afrika måste välja om de ska försvara demokratin eller inte. Hittills har resultatet varit klent.
Bristen på demokratiska institutioner gör att den nuvarande presidenten Laurent Gbagbo vägrar att släppa ifrån sig makten. Inte nog med att han nyligen förlorade ett allmänt val, han ignorerar dessutom den egna konstitutionen som endast tillåter en president två mandatperioder. Att han vågar göra detta har både interna och externa förklaringar.
I egenskap av president kontrollerar Gbagbo statstelevisionen. Detta ger
honom nästan ett monopol på vilken information som sprids i landet, vilket gör att han fortfarande har ett stort stöd runt om i landet. De som inte stöder honom kan han fortfarande kontrollera, eller snarare sätta skräck i, på grund av att militären fortsätter vara honom trogen. Åtminstone så länge de får betalt, något som beror på externa förhållanden.
Såväl Världsbanken som den regionala Västafrikanska centralbanken har fryst Gbagbos tillgångar och EU och USA har infört sanktioner mot honom och mot personer i hans närhet. Dessutom har Ecowas, den västafrikanska samarbetsorganisationen, och Afrikanska unionen, AU, intagit en synnerligen sträng hållning mot honom. Kraven på att Gbagbo ska lämna ifrån sig makten är närmast universella, men det är egentligen bara Afrika som spelar någon roll.
AU är den ledande internationella organisationen i Afrika och är en av få som verkligen kan göra skillnad. Det har visat sig vara lätt att skaka av sig kritik från till exempel FN och EU enbart genom att hänvisa till kolonialtiden, men när kritiken kommer från andra afrikanska stater är det svårare.
AU har vid flera tillfällen försökt hantera liknande situationer utan direkt märkbara demokratiska framgångar. Alltför ofta byts de inledningsvis hårda orden ut mot kompromisser med delad makt eller i värsta fall ren abdikation. Kenya, Zimbabwe och Madagaskar är tre exempel där AU alltför lätt gett med sig och svikit de människor som bor där.
Det här spelar naturligtvis också roll när den före detta presidenten bestämmer sig för att inte lämna ifrån sig makten. Han vet att han sannolikt inte har något att förlora på det. Av historien att döma kommer omvärlden att ge med sig om han bara håller ut tillräckligt länge. Samtidigt sitter Elfenbenskustens rättmätige president Alessane Ouattara ett par kvarter bort och hoppas på motsatsen. Att historien ska ta en ny vändning.
Nästa år kommer det att hållas val i över 20 afrikanska stater. Lägg därtill en infekterad folkomröstning om södra Sudan. För att inte riskera att ytterligare destabilisera hela kontinenten måste AU äntligen sätta ner foten och på allvar försvara demokratin. Det bör göras med diplomati i första hand och med militärmakt som sista handlingsväg, men det måste ske.