Det verkar knappt finnas några gränser för Fredrik Reinfeldts popularitet. Enligt Aftonbladet/Sifos senaste undersökning känner hela 72 procent av svenska folket stort eller mycket stort förtroende för statsministern. Det är naturligtvis fantastiskt glädjande för ett land som länge såg ut att vara ett skolboksexempel på en demokratisk enpartistat.
Reinfeldts popularitet är delvis resultatet av vårt svenska kynne. Han är lugn och sansad, vilket känns tryggt. Han gör det han ska utan att klaga, håller sig på rummet och gnäller inte på andra politiker, vilket känns skönt. Han är praktiskt taget sinnesbilden av en bra chef.
Att Reinfeldt skulle fått extra höga siffror enbart därför att Socialdemokraterna inte har någon som helst ordning på torpet är svårt att se. Det är visserligen osedvanligt rörigt på den rödgröna sidan men det brukar inte ge några större förtroendeökningar för motståndarna på så här kort sikt. Att en dryg fjärdedel av svenskarna fortfarande orkar känna stort eller mycket stort förtroende för Mona Sahlin får väl däremot tolkas som gärningar av barmhärtiga samariter. Undersökningen är trots allt gjord i juletider.
Det delas också ut en del hårda klappar till politikerna. Enligt Skops senaste sympatiundersökning hamnar både Centern och Kristdemokraterna under fyra procent. Det svider säkert ett litet tag men är inte mycket att hänga upp sig på. Dels är det långt till nästa val, dels mäter inte undersökningen vilket parti man skulle man rösta på utan vilket man tycker bäst om.
När Novus Opinion tog fram den senaste sammanvägningen åt Ekot visade det sig att det bara är Kristdemokraterna som ligger under riksdagsspärren. Det är lätt att känna sympatier för Hägglund i det läget. Han har gjort ett enormt arbete med att reformera partiet. Han är förmodligen också den partiledare som är både mest ideologisk och humoristisk.
Men svenskarnas uppfattning om KD är lika bergsfast som den om Sverigedemokraterna, om inte värre. Skulle fler unna Hägglund att ärligt lyssna på vad han har att säga skulle partiet ligga långt över spärren.
Miljöpartiet fortsätter sin numer rutinmässiga framgångssaga och hamnar i flera undersökningar över tio procent. Det är dock inte en djärv gissning att det kommer att börja dala något när partiet byter språkrör nästa år. De väljare som kan jobba upp ett något så när ärligt förtroende för Gustav Fridolin är sannolikt så mörkgröna att de nästan inte syns mot natthimlen.
Samtidigt påstås det vara glädjande att bara tio procent av folket känner stort eller mycket stort förtroende för Jimmie Åkesson. Hans pressekreterare menar att det beror på att Åkesson är utsatt för en smutskastningskampanj. Att Åkesson inte ens klarade av att ta avstånd från kollegor som jublade över en självmordsbombare i huvudstaden spelar visst ingen roll för pressekreteraren.
Politikerna har i alla fall fått sina paket nu och gör därmed rätt i att fundera över sina nyårslöften.