Det är inte var dag som ledaren kommer på besök. Börje Lööw (v) såg nöjd ut när Lars Ohly i går kom till Luleå för dra igång en kampanj, som syftar till att "intensifiera arbetet med att fälla den borgerliga regeringen".
Samtidigt var Börje Lööw lite besviken över att folket från TV inte dök upp.
Och intresset för Lars Ohlys förehavanden och tankar borde vara större. Han kan med sitt parti komma att spela en viktig roll för huruvida den nuvarande regeringen faller i nästa val eller inte.
I den rödgröna koalition som formeras på oppositionssidan är vänsterpartiet definitivt den svagaste länken. Genom sin kritik av budgetbalans och överskottsmål i de offentliga finanserna framstår partiet som ekonomiskt oansvarigt och politiskt omoget. Dessutom tyngs man fortfarande av sin kommunistiska historia, ett mörkt förflutet som partiet fortfarande inte lyckats skaka av sig.
Det är helt klart så att vänsterpartiet skiljer ut sig bland de rödgröna, vilket Lars Ohly inte heller försöker dölja. "Vi är inte överens om varför vi förlorade valet", sade han i går.
Enligt honom berodde förlusten 2006 på att man inte lyckats minska klass- och könsskillnaderna i Sverige. I stället för anpassning till borgerligheten vill han se att oppositionen tvärtom formulerar ett tydligt och radikalt alternativ.
Vilket kan bli minst sagt svårt att få de tilltänkta koalitionskamraterna att gå med på.
Socialdemokraterna har lysande opinionssiffror och drar av dem troligen inte slutsatsen att partiet är inne på fel väg.
Miljöpartiet har markerat mot vänsterns talrika krav på stora, ofinansierade statliga satsningar, och sluter med socialdemokraterna upp bakom vad Lars Ohly kallar regeringens katastrofala "normpolitik", det vill säga ekonomiskt ansvarstagande.
Både socialdemokraterna och miljöpartiet har närmat sig mitten, och varandra. Till och med EU-frågan kan snart vara löst om de grönas språkrör får sin vilja igenom, och miljöpartiets medlemmar väljer att slopa utträdeskravet i partiprogrammet.
Den svåra frågan för Mona Sahlin är om hon har råd att vara utan vänstern – och om hon har råd att ha dem med. Hittills har hon försökt att både bjuda in och markera distans på samma gång, vilket skapat frustration hos båda stödpartierna. Situationen påminner om den i Luleås kommunfullmäktige, där gruppledaren Börje Lööws irritation bara tilltagit över miljöpartiets samverkan med socialdemokraterna, en "särskild" relation, som miljöpartiet på riksplanet svartsjukt bevakar.
Här finns vissa möjligheter för regeringen; dels att spela ut kortet om en splittrad, regeringsoduglig opposition, dels att skrämmas med vänsterspöket. Om Lars Ohly framstår som alternativet kan nog mer än en marginalväljare lockas tillbaka till allianslägret 2010.