Ledare: Eget ansvar att fimpa

OVANA. Att rökning kan skada andra borde räcka för att få folk att hålla igen på bolmandet.

OVANA. Att rökning kan skada andra borde räcka för att få folk att hålla igen på bolmandet.

Foto: CLAUDIO BRESCIANI/Scanpix

Politik2009-06-02 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Boden ska bli en rökfri kommun. Den som vill röka får använda lunchen eller flexa, i övrigt blir det avdrag på arbetstiden. Målet är en bättre arbetsmiljö och mindre risk att utsättas för passiv rökning. Hur utbrett bolmandet är inom Bodens kommunala verksamheter idag är oklart, vilket gör det svårt att säga något om vilka arbetsmiljövinster som går att inbringa av den nya rökpolicyn. Men naturligtvis ska inte betald arbetstid läggas på att tillfredsställa tobakssuget. Eller för den delen ett överdrivet godis-, kaffe- eller friskluftsbehov. För sådant finns fritid. Rökrestriktionerna gäller (än så länge) bara i kommunens lokaler. Ambitionerna är dock större än så. Förhoppningen är att anställda ska fås att fimpa helt. Rökarna kringränns redan på andra håll i samhället. Från krogen kördes
rökarna ut för fyra år sedan. Nu vill facket ha bort dem även från uteserveringarna. "Det är dags att göra uteserveringarna rökfria också. Som gäst ska man inte tvingas sitta inne om man vill ha rökfri miljö", skriver Hotell- och restaurangfackets förbundsordförande Ella Niia tillsammans med ledamöter i Svenskt Nätverk för Tobaksprevention, på Svenska Dagbladets debattsida. Som stöd åberopar debattörerna en opinionsundersökning, enligt vilken sju av tio tillfrågade stöder rökfria uteserveringar. Bara två av tio säger sig dock uppleva besvär av rökning på uteserveringar. Sådana siffror visar att vi gärna lägger oss i våra medmänniskors beteende även om beteendet inte direkt stör eller berör oss själva. Det behöver inte vara fel. Mats Hult, VD för branschorganisationen Sveriges Hotell- och restaurangföretagare, är inte glad över fackets debattinitiativ, och hänvisar till avsaknaden av forskning som visar att passiv rökning på uteserveringar skulle vara farligt. Vad vi dock vet är att den som ständigt utsätts för rök ligger i farozonen. Allra värst utsatta bör därför de barn vara, som under uppväxten utsätts för rökande föräldrar i hemmet. Inte minst omsorgen om dem gör det rimligt att utsträcka intresset för folks rökvanor längre än näsan räcker.  Vilket inte innebär att det är rimligt att börja styra och ställa en massa med människors privata vanor och ovanor, varken för att skydda deras närmaste eller dem själva. Vuxna måste förbli de främst ansvariga både för sig själva och för sina barn, oavsett om problemet gäller för hög konsumtion av onyttigheter eller för lite motion i förhållande till vad myndigheterna föreskriver. Alla bör samtidigt i detta individualismens tidevarv gärna då och då ägna en tanke åt vilka effekter det egna beteendet har på andras väl och ve. Mer förbud och regleringar borde egentligen inte behövas för att få folk att sluta spy ut rök på sina medmänniskor. Vanligt folkvett borde räcka.