Socialdemokraterna går till val med målet att nå full sysselsättning. Heja. Vilket parti gör inte det? Efter att 2006 års val vanns och förlorades på jobbfrågan är det den alla tror blir avgörande även nästa gång. Nu blir det jobben, jobben, jobben fram till valet 2010.
Men det räcker inte med att ha ett mål, man måste ha en politik också. Mona Sahlin sade i sitt öppningstal till S-kongressen att hon har bestämt sig: Socialdemokraterna ska aldrig mer förlora initiativet i jobbpolitiken.
På torsdagen inleddes diskussionen om denna jobbpolitik. Socialdemokraterna har tagit till sig framgången med alliansens återuppväckande av begreppet "arbetslinje", och använder det nu gladeligen.
Själva kärnan i alliansens arbetslinje har S dock inte anammat. En motion från Luleå arbetarekommun sammanfattar Socialdemokraternas "nya" jobbpolitik ganska väl. S betonar nu något mer än tidigare den enskildes skyldighet att ta ett arbete. Men samtidigt säger man som tidigare att samhället och staten har ett stort ansvar för arbetslösheten.
Luleå arbetarekommun uttrycker det som att staten ska se till så att "det skapas meningsfulla jobb". Mona Sahlin lovade i sitt tal att "vi" (vilka det nu är) ska investera i alla möjliga branscher och näringar. Tilltron till individernas och företagens egen förmåga är fortfarande inte särskilt hög.
Mer pengar till utbildnings- och arbetsförmedlingsåtgärder för arbetssökande är en annan punkt. Och ett kärnkrav är höjd a-kassa.
Här blir Socialdemokraternas alternativ till alliansens arbetslinje väldigt tydlig. Höjda ersättningsnivåer, och högre inkomstskatt, ska åter göra det mindre lönsamt att arbeta. "Ingen drömmer om arbetslöshet och bidragsberoende" sade ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros i sitt kongressanförande. Det är riktigt. Men drivkrafter spelar roll för hur många jobb som skapas, söks och tas. Därför riskerar Socialdemokraternas arbetslinje att bli en bidragslinje.
Det går emot Socialdemokraternas nya ambition att fler måste jobba mer för att finansiera välfärden. Arbetsdelning är ju inte längre på tapeten i partitoppen. "Vi ska vara tydliga och ärliga och säga att välfärden kostar" sade Thomas Östros. Han var noga med att hålla fast vid Görans Perssons linje, att starka offentliga finanser är en grundförutsättning för en framgångsrik politik.
Fortfarande finns det dock socialdemokratiska politiker som tror att det går att trycka fram pengar ur luften för att finansiera offentliga satsningar. I en annan motion ifrågasätter Luleå arbetarekommun det finanspolitiska ramverket med överskottmål och utgiftstak, liksom Riksbankens oberoende och inflationsmål.
Det är tydligen inte bara vänsterpartister som har svårt att hålla sig innanför ramarna.