Ledare: En annan modell

Politik2009-05-28 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Filosofihistorikerna talar om den yngre Marx och den äldre, en och samma person men med olika åsikter. Precis som med Marx finns det en Mona Sahlin av det yngre och det äldre slaget. I finanskrisens förvirrade värld år 2009 röstar de vanligen så stridslystna gruvarbetarna i Kiruna för att skjuta upp löneökningar, och metallarbetare i Luleå går med på att gå ner i arbetstid. För sisådär en tjugo år sedan var Mona Sahlin inne på ett liknande spår, med idéer om lönestopp och konjunkturanpassad arbetstid. Idag är Mona Sahlin i stället kritisk. Efter IF Metalls överenskommelse med arbetsgivarna att öppna för sänkt arbetstid och lön kommenterade hon beskt att avtalet var "förödande" och hotade hela den svenska modellen. Och den nya Mona Sahlin lär antagligen inte vara mer positivt inställd till det önskemål om en paus för löneökningar som sju näringslivshöjdare häromdagen framförde på DN:s debattsida, inför nästa års stora avtalsrörelse. Något krav på lönestopp var det nu inte tal om. Vad arbetsgivarna vill är att, med tanke på lågkonjunkturen, göra ett uppehåll med att centralt bestämma om löneökningar för alla. Generella lönepåslag hotar att göra fler arbetslösa eftersom lönekostnaderna då stiger för alla företag, även de som redan går på knäna. På samma sätt riskerar generellt höjda lägstalöner att driva ut ännu fler ungdomar från arbetsmarknaden. I stället vill arbetsgivarsidan låta frågan om lön avgöras lokalt, ute på företagen. Det är ju där kunskapen finns om vilket generellt löneutrymme som finns att ta av, och om vilka förändringar som behövs för att locka till sig nytt folk eller belöna vissa medarbetare. Tyvärr agerar näringslivets företrädare inte konsekvent. Trots talet om lokala hänsyn kan Svenskt Näringsliv inte motstå frestelsen att ibland lägga sig i hur mycket var och en av oss ska tjäna. Förra gången det var avtalsrörelse fick till exempel handelns arbetsgivare kritik för att de var beredda att gå med på "för" höga lönepåslag. Den här gången är arbetsgivarsidan mer överens och samordnad, enligt vad Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen uppger i en DN-intervju. Men mer samordning och centralt råddande med våra löner är inte vad som behövs. Problemet är ju att de som närmast berörs, den enskilde arbets-
tagaren eller arbetsgivaren, har alldeles för lite att säga till om när det gäller
lönen, och att den i så stor utsträckning sätts på annat håll. I stället bör de modiga fackens exempel följas, de som genom att gå i bräschen för lokala krisavtal har visat att det finns andra vägar att gå än den centralt fastlagda. Och en decentraliserad modell bör anammas i såväl dåliga som goda tider. För att det ska bli möjligt måste dock fler än Mona Sahlin våga tänka om.