EU-minister Cecilia Malmström (FP) reser också omkring mycket. Hon är inte särskilt närvarande i debatten och få skulle nog på rak arm lyckas beskriva vad hon egentligen gör. Duktig på EU-frågor är hon efter sin tid som EU-parlamentariker. Men mer än så? Svårt att säga.
Känd eller folkkär är hon ändå inte, trots sin "frånvaro". Men kanske kan några år i Bryssel hjälpa. Hon får nu fem år på sig att försöka. På tisdagen presenterade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) Cecilia Malmström som den regeringen vill se som Sveriges nästa EU-kommissionär.
Förslaget är förankrat hos oppositionen och Fredrik Reinfeldt har lobbat hos EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso för att Sverige ska få en tung portfölj. Vilket egentligen var onödigt, eftersom oavsett vilket ansvarsområde Cecilia Malmström får så kommer det att betraktas som tungt. Det hör liksom till traditionen. Regeringen håller också hårt på den svenska könslinjen med tredje kvinnan på rad som kommissionär (jämställt?), men bryter sossemönstret efter socialdemokraterna Anita Gradin (1995-1999) och Margot Wallström (1999-2009). För att upprätthålla könsbalansen i regeringen blir det säkerligen ävenen kvinna som får överta Cecilia Malmströms nuvarande post. Tyvärr. För Sverige behöver inte någon ny EU-minister. EU är idag inbakat i alla politikområden. Utrikesministern tar hand om mycket av det tyngre och roligare inom EU-diplomatin. Och när det verkligen hettar till blir det statsministern som får fara ner till Bryssel. Så EU-ministerposten kan vi vara utan. Cecilia Malmström kommer att göra mer nytta som kommissionär. Trots det, och hennes höga EU-kompetens, känns regeringens förslag ändå inte mer än okej. Å andra sidan är det svårt att se vilka politiker som skulle ha varit mer slagkraftiga alternativ. Utrikesminister Carl Bildt förstås; skicklig och med stor erfarenhet och ett brett internationellt nätverk. Samtidigt känns det alltmer som att hans bästa tid har varit.
Väldigt bra är i alla fall att Sverige nu skickar en borgare till Bryssel. Äntligen!