Ett kommunalt bidrag som gör att Socialdemokraternas systerorganisation Unga örnar har råd att heltidsanställa en person i ett år ska minska barnfattigdomen. Det låter lite väl magstarkt va?
Både fritidsförvaltningen och ekonomikontoret har tidigare sagt nej. I måndags gjorde hela kommunfullmäktige i Luleå (förutom Socialdemokraterna och Rättvisepartiet Socialisterna) samma sak och skickade förslaget på minoritetsåterremiss.
Det är en underlig projektansökan från Unga örnar. 84 procent av bidraget på 507.000 kronor går till personalkostnader. Bara 16 procent går till barnens aktiviteter.
Om Socialdemokraternas ädla syfte verkligen var att minska barnfattigdomen hade det väl rimligtvis varit bättre att dela ut 507.000 kronor direkt till barnen som behöver dem?
Jag vet inte hur många fattiga barn det finns i Luleå, men det skulle antagligen bli en bra slant till allihop. I Sverige ska inga barn behöva vara fattiga, som Juholt brukar säga.
Nej, kampen mot barnfattigdom håller på att bli ett politiskt slagträ som snart kan användas till nästan vad som helst.
I sitt installationstal slog Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt högtidligt fast att barnfattigdomen skulle utrotas. Sedan dess har de skarpa förslagen lyst med sin frånvaro. Socialdemokraternas främsta vapen mot barnfattigdomen verkar just nu vara en Facebook-grupp. När det här skrevs hade 3.626 Facebookprofiler "gillat" (eller ska det vara ogillat?) barnfattigdom.
Jag vet inte jag, men känns det inte lite som ett spel för galleriet?
Hela debatten om "den ökande barnfattigdomen" lämnar för övrigt mycket att önska. Den absoluta fattigdomen har i själva verket halverats sedan 1997. Då var andelen barn i familjer med låg inkomst och barn i socialbidragshushåll 22,3 procent. 2008 var motsvarande andel nere i 11,5 procent. Tittar man strikt på antal barn i socialbidragshushåll var siffran som högst mellan 1996 och 1997 då de var strax över 250.000. Enligt Socialdepartementet var de nere i 137.900 år 2008.
Fler har utan tvekan fått det bättre. Och det är bara genom att använda sig av det relativa fattigdomsbegreppet som man kan hävda att barnfattigdomen har ökat.
Jag påstår inte att relativ fattigdom saknar betydelse. Det är självklart problematiskt om klasskompisarna har råd med dyra leksaker, utlandsresor och mobiltelefoner, medan andra endast har råd till det allra mest nödvändiga. Problemet ska alltså absolut inte förringas. Men vad kan man göra åt det (förutom att gå med i sossarnas Facebookgrupp)?
Tittar man närmare i statistikunderlaget ser man att de som definieras som fattiga barn i Rädda barnens rapport till 65 procent utgörs av invandrare eller barn till invandrare. Barnfattigdomen är således framförallt ett integrationsproblem.
Arbetslinjen i all ära, men fortfarande har regeringen inte kommit åt de verkliga orsakerna till utanförskapet.
Det är svårt att förlora jobbet i Sverige, men för många nästintill omöjligt att skaffa ett nytt.
Det tar i genomsnitt sju år för en invandrare att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Det är helt oacceptabelt.
Trösklarna är fortfarande alldeles för höga.