Forskning i den klass som ibland leder fram till nobelpris är inte jämnt fördelad över jorden. Det är ett påfallande litet antal universitet som går i bräschen för den mänskliga kunskapen.
Nobelpriset i medicin delas i år av en britt och en japan. Stamcellspionjärerna John Gurdon och Shinya Yamanaka är verksamma vid universiteten i Oxford respektive i Kyoto.
Det blir det 48:e nobelpriset till en forskare vid Oxford, samt det åttonde till en forskare vid Kyoto.
Universiteten med flest pristagare genom åren är amerikanska Harvard och MIT, samt engelska Cambridge. Dessa ärevördiga institutioners rykte är således mer än deras historia. De är överlägsna när det kommer till att få fram banbrytande upptäckter.
Fördelningen av nobelpris svarar mot internationell rankning av lärosäten. De flesta spetsuniversiteten ligger i USA, Kanada och Japan. Av världens trettio bästa universitet ligger endast fyra i EU, alla i Storbritannien.
Europa ligger inte särskilt bra till. De stora stegen i vetenskapen tas framförallt vid anglosaxiska universitet. Varför är det så? Borde inte Europa vara den stora kunskapskontinenten? Det var ju här upplysningen skedde, och det var här universitetstanken växte fram.
Svaret torde ligga i att universiteten i den anglosaxiska traditionen har behållit en högre grad av självständighet i förhållande till staten. De är mer motiverade att satsa på forskning och de är mer fria att skaffa finansiering från näringsliv och privata investerare.
Ser man till offentliga satsningar på forskning ligger Europa jämt med USA och Japan. Det är när det kommer till förmågan att attrahera investeringar från privata aktörer som skillnaden blir stor.
En annan skillnad är att universiteten i de framgångsrika länderna inte heller tyngs på samma sätt som de svenska av uppdraget att få igenom ett visst antal studenter.
Samma dag som medicinpriset presenterades skrev nationalekonomen Per Sonnerby på Dagens Nyheters debattsida och klagade på att "Allt fler studenter med allt sämre förkunskaper verkar studera allt färre timmar under allt fler år". Sonnerby menar att den snabba kvantitativa utbyggnaden av svensk högskola, som har fördubblats på tjugo år, nu lett till ett haveri både för lärdom och samhällsekonomi.
En hel del statistik stärker Sonnerbys tes. Enligt undersökningar ser färre och färre unga studier som en heltidssysselsättning.
Antalet lektionstimmar minskar, men tiden med studielån förlängs. Pengarna i den svenska högskolan ser helt enkelt inte ut att kunna finansiera tillräckligt bra studier för tillräckligt många.
Sverige har de allra bästa intentionerna när det gäller att ge så många medborgare som möjligt en högskoleutbildning. Det är bra.
Men nu bör planerna kompletteras med idéer för hur utbildningen ska kunna ges mer innehåll. Och hur högskolan ska kunna producera nyttigheter i form av nya idéer och uppfinningar som förbättrar för människorna.
Ett tips är att vi borde titta åt det håll vi delar ut nobelprisen.