På fredagen kröp Håkan Juholt till korset och erkände att han hade fått för hög hyresersättning från riksdagen. Han bedyrade att han inte förstått att om han och hans sambo bodde på samma adress så skulle han inte vara berättigad till ersättning för hela hyreskostnaden. Allt skulle betalas tillbaka. Genast.
Det är inte omöjligt att han har talat sanning, han kanske inte kände till reglerna, även om okunskapen kan verka lite märklig. Exempelvis mot bakgrund av sommarens medieuppgifter om blivande Centerledaren Annie Lööf. När hon gifte sig rapporterades att hon genast anmälde att hon nu officiellt delade bostad med sin nyblivne make och därför enbart begärde ut halva hyreskostnaden i ersättning. Det behöver Juholt naturligtvis inte ha läst om och naturligtvis heller inte tagit del av riksdagens hyresreglemente.
Detta är inte den enda ersättning som diskuterats på sistone. Vissa ledamöters excessiva taxiresande och andras pensioner har varit uppe bara under de senaste veckorna. Slutsatsen man kan dra är att riksdagsledamöternas ersättningar skulle behöva en totalöversyn. Grundproblemet är att ersättningarna ges utöver månadsarvodet och varje ersättningskrona ses därför som en extra gratisförmån, ett extra stöd, en rättighet. Ersättningssystemet upplevs uppenbarligen av många som att man har fri dragningsrätt mot riksdagsförvaltningen. Så är det inte och ska inte heller vara.
Kanske skulle man göra helt om och börja betrakta riksdagsledamöterna som vuxna. Ge dem eget budgetansvar. Lägg värdet av alla ersättningar i en enda penningpåse för varje ledamot och låta honom eller henne sedan själv avgöra vad de vill ha för utgifter. Säg att varje ledamot disponerar värdet av sitt arvode, hyresersättningar, kostnaden för sin politiska sekreterare, sina hemresor, taxiresor, fortbildning, framtida pension och allt annat.
Då blir det ett nollsummespel. Vill man ha högre hyresersättning eller stort arvode så blir det mindre till den politiska sekreteraren. Vill man ha omställningstrygghet och pension efter tiden i riksdagen får man hålla nere sitt eget arvode under uppdraget.
Som bonus skulle det också ge ledamöterna en ökad självständighet. Om de anställer de sina egna assistenter minskar partiernas inflytande. Relationen mellan väljare och ledamoten stärks i stället. Det vore i sig en önskvärd utveckling och kanske går det att slå flera flugor i en smäll: Ökad självständighet, tydligare ansvar mot väljarna och minskat partiinflytande.
Om alla siffror är offentliga kan medborgarna ta del av ledamöternas prioriteringar och media granska. Man får en transparens, där ingen behöver bli oskyldigt anklagad för fusk. Men istället kan ledamoten få finna sig i att få mer berättigade frågor om sina beslut. Kanske om varför han eller hon exempelvis prioriterat hög hyresersättning i Stockholm framför besöksresor till valkretsen.