Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Sommartid är svensk högsäsong för tv-deckare. I dessa ibland rätt så svarta dramer innebär slutet ändå oftast en upplösning där det mesta klaras ut och den skyldige kan ställas till svars. När vi knäpper av dumburken är det i trygg förvissning om att rättvisa har skipats. Tyvärr följer inte verkligheten en sådan enkel dramaturgi. Denna sommar har ett kvartssekel passerat för två omstridda och omtalade brottsfall där det förblivit oklart vem som gjort sig skyldig till vad. Kuriren har i en serie artiklar uppmärksammat att det nu gått 25 år sedan de så kallade Appojauremorden, där två holländska turister hittades mördade i närheten av sjön Appojaure, i Gällivare kommun. Thomas Quick, ökänd som seriemördare, dömdes till livstids fängelse för morden, men hans skuld har ifrågasatts, inte minst sedan han förra året tog tillbaka alla sina erkännanden. Det andra fallet där även 25 år har förflutit är det så kallade styckmordsmålet. Upprinnelsen var att en kvinnas kropp hittades styckad i Stockholm. Misstankarna föll efter ett tag på två läkare. De friades men dömdes ändå i hög grad i mediernas och allmänhetens ögon, och fråntogs sina läkarlegitimationer. Trots olikheterna i de båda fallen, det är inte ens klarlagt att styckmordet verkligen var ett mord, är de också lika. Stort mediepådrag, en högröstad debatt om skuldfrågan, polisutredningar med uppenbara brister, psykologer som spelat en kontroversiell roll i utredningarna. Med mera. Efter 25 år fortsätter också båda fallen att väcka mycket känslor. Det är inte överraskande. Ouppklarade brott med fruktansvärda detaljer som dessa blir, förutom trauman för oskyldigt anklagade och de anhöriga till offren, med tiden också ett slags samhälleliga sår. Kombinerat med ovissheten om allt verkligen gått rätt till under utredningarna kan de få en förödande inverkan på vår tillit till rättssamhället. Därför är det mer än viktigt att de rättsvårdande myndigheterna vinnlägger sig om att förtjäna vårt förtroende, och att ambitionen att få fast den skyldige inte tillåts tryckas undan av pressen att åstadkomma resultat. Här kan medierna också hjälpa till, genom att avhålla sig från att piska upp hetsiga stämningar som lockar fram rättshaverister och mytomaner. Det finns positiva tecken. Psykologers roll som poliser har börjat ifrågasättas, vilket är bra. Och häromveckan kom Högsta domstolen med utslag i två våldtäktsmål, som förhoppningsvis innebär en åtstramning av den domstolarnas fria bevisvärdering som ibland uppenbarligen är för fri. Visst slipper brottslingar i Sverige inte sällan undan för lätt. Men rätt åtgärd mot det är inte uppmjukade beviskrav, utan hårdare straff. Fel person bakom lås och bom gynnar ju bara den skyldige - och dem i tv-publiken som gärna vill låta sig luras och lugnas även i verkligheten.
