LEDARE: Ledare: Idrotten är inte ren

Den klassiska bilden av dopningsanvändaren är den storväxta, manliga kroppsbyggaren. Klassisk, men numera felaktig. Användningen av otillåtna dopningspreparat sker av olika skäl, inom flera olika idrotter och motionsvarianter på såväl elit- som amatörnivå och bland både tjejer och killar. Idealen har också förändrats för de som fokuserar på de estetiska effekterna av träning. Nu är det atletisk kropp som gäller snarare än 1980-talets Schwarzeneggervariant. Marknaden för att göra människor smala, starka och muskulösa har växt i och med hälsotrenden. Olika former av kosttillskott har blivit populära, trots att de sällan behövs och ibland gör direkt skada. Internet har gjort en otalig mängd sorter tillgängliga, ibland innehållande oredovisade, otillåtna substanser. En del dopar sig utan att veta om det. Andra vet mycket väl vad de gör och vilka risker de tar. God kunskap räcker inte, det behövs rätt värderingar också. Därför är det ett bra initiativ som tas i Luleå, där kommunens fem största "friskvårdsanläggningar" tillsammans med landsting, kommun, polis och Norrbottens Idrottsförbund startar ett samarbete för en dopningsfri miljö. Så länge dopning ses som accepterat bland de som tränar hjälper inte förbud och kontroller. I idrotts- och träningsmiljöer kan en viktig stöt sättas in för att påverka människors inställning. Dopningsproblemet är nu inte avgränsat till styrkelyftare, kroppsbyggare eller gymbesökare i allmänhet. Senare års stora dopningsavslöjanden har som bekant rört friidrottare, cyklister och skidåkare. Ingen får sticka huvudet i sanden och tro att deras sport är "ren". Därför var det ett något oroväckande uttalande Jonas Näslund, dopningsansvarig vid Norrbottens Idrottsförbund, gjorde, när han vid torsdagens presentation av samarbetet hävdade att dopningsproblemet i huvudsak ligger utanför idrotten. Idrott och dopning hör faktiskt i hög grad ihop. Dopningspreparat är inte vilket
knark som helst, utan intresset för dem föds ofta av behovet att kunna höja den fysiska prestationsförmågan. Det ger alla som organiserar idrott, träning och
motion ett särskilt ansvar i kampen mot dopning. Idrottsförbund och klubbar har här all anledning att vara självkritiska. Dels när det gäller den miljö de är med och skapar; med ökad stress och press på
unga utövare att prestera bättre och mer. Dels i synen på kemiska hjälpmedel: som är väl känt finns det inom en del idrotter en tämligen liberal syn på konsumtion av smärtstillande medel. Dopningskontroller förblir viktiga eftersom uppmärksammade fall där elitidrottare åker fast sänder ut en viktig signal: att dopning inte är acceptabelt. Men de
påminner oss också om att flera idrottare är av en annan uppfattning. Och den uppfattningen har inte skapats i ett vakuum.

Ledare: Ledare: Idrotten är inte ren

Dopningspreparat är inte vilket knark som helst, utan intresset för dem föds ofta av behovet att kunna höja den fysiska prestationsförmågan.