I dag infaller en av Sveriges minst uppmärksammade märkesdagar, nämligen Karl XII:s minnesdag.
Krigarkungen stupade den 30 november 1718 under belägringen av Fredriksstens fästning i norska Halden, av en kula genom huvudet. Om det var vän eller fiende som avlossade det dödande skottet har satt mycket fantasi i rörelse genom seklerna.
Till skillnad från Gustav II Adolfs dödsdag den 6 november, som i vart fall är föremål för ett minimum av högtidlighållande (om inte annat äts en och annan Gustav Adolfsbakelse) så uppmärksammas den 30 november över huvud taget inte, i alla fall inte officiellt. En orsak är att dagen förknippas med nazism och främlingsfientlighet.
Även om Karl XII utövade lockelse på antidemokratiska krafter redan åren kring första världskriget var det i början på 1990-talet som den 30 november blev synonymt med våldsamma demonstrationer och kortklippa ynglingar med bombarjacka och kängor.
Så förknippad är dagen med extremism att Daniel Fridells film från 1995 som skildrar skinnskallekulturen genom att placera Shakespeares Romeo och Julia i svensk nutid fick heta just 30 november, trots att filmen utspelar sig i juni.
Men Karl XII har inte alltid och för alla representerat något obehagligt. Tvärtom, även ur dagens perspektiv.
Karl XII-statyn i Kungsträdgården i Stockholm, centrum för 90-talets sammandrabbningar mellan skinnskallar och autonom vänster, restes på initiativ av bland andra den liberale författaren och journalisten August Blanche som var en av 1800-talets stora demokratikämpar.
Karl XII sågs av honom inte som en diktator, utan som en folklig, nästan demokratisk härskare.
Att hedra Karl XII var också att hedra de tusentals svenska och finska bönder som stupade i Sveriges försvarskrig mot Ryssland. Karl XII-kulten sågs alltså som motsatsen till överhetsdyrkan och stockkonservatism.
Nu kanske fackeltåg och kransnedläggning den 30 november aldrig kommer att höra till den politiska mittfåran igen, onekligen med viss rätt, men poängen är att vi bör vara ytterst vaksamma mot att låta vår historia eller delar av vår historia kapas av ytterlighetskrafter.
Detta gäller inte minst den del av vår historia som vi i dag kan känna oss främmande för eller ha svårt att anknyta till. För vår historia, också Karl XII, är oåterkalleligen vår.
Man kan jämföra med Sverigedemokraternas försök att erövra den ideologiska etiketten socialkonservatism. Glädjande nog har såväl höger som vänster reagerat mot detta. Konservatismen är en del av vårt gemensamma parlamentariska och demokratiska arv.
I partiets barndom deltog kortklippta Sverigedemokrater med liv och lust i Karl XII-marscherna på just den 30 november. Det visar att Sverigedemokraterna då var lika okunniga om Karl XII som de nu är om konservatismen.