Han har kämpat och slitit. Han har fört diskussioner med amerikaner, ryssar och kineser. Han har entusiasmerat, fantiserat och drömt.
Till slut gav Victor Muller upp livräddningsförsöken och begärde Saab i konkurs. Jag tror att det var klokt gjort.
Nu slipper vi förhoppningsvis läsa fler nyhetsartiklar om Saab-anställda som svävar mellan hopp och förtvivlan. Det låter som en klen tröst, men i stället för att fira jul i ovisshet vet de anställda nu i all fall vad som gäller. Den statliga lönegarantin gör dessutom att de äntligen får ut lön.
Nu kan de gå vidare - och det bör de göra. Resurserna i företaget - både de mänskliga och maskinella - kan användas till mycket bättre saker.
Inte för att Saab byggt tekniskt och kvalitetsmässigt sämre bilar än någon annan tillverkare - ofta har det i själva verket varit tvärtom. Problemet, som svårligen kan sopas under mattan, är att ingen vill köpa dem. Trots lån från Europeiska investeringsbanken och statligt mångmiljardstöd till innovation och forskning, säljer man fortfarande knappt en endaste bil.
Oavsett vad populistiska oppositionspolitiker försöker tuta i oss så är det naturligtvis i längden ohållbart.
Mona Sahlin påstod att problemen i Saab berodde på dåvarande näringsminister Maud Olofsson. Håkan Juholt är inte bättre - när hans förlåt mig-turné nådde Trollhättan förra veckan sade han att anledningen till att Saab inte säljer bilar är att regeringen har "talat illa om märket".
Det är struntprat. Regeringen ska tvärtom ha all heder av att man inte av protektionistiska skäl kastat sig in i bilbranschen.
Den globala bilindustrin har olyckligt nog förvandlats till en konkurrens mellan olika länders statskassor. I USA har Obama har delat ut enorma statsstöd till GM och Chrysler. Och i Tyskland och Frankrike har Merkel och Sarkozy skjutit till stora stödpaket till Opel respektive Peugeot/Citroën. Och visst, inledningsvis räddade det några tusen jobb, men vi har ännu inte sett effekterna av den förda politiken. Problemen försvinner inte bara för att politiker kastar pengar över dem.
Gårdagens konkursansökan behöver inte nödvändigtvis betyda slutet för Saab. En konkurs är också en möjlighet för seriösa intressenter att ta över det som går att rädda.
"Oavsett vad som händer så blir detta ytterligare en prövning av den svenska modellen och vår förmåga till omställning", sade statsminister Fredrik Reinfeldt om Saabs konkursansökan.
Det staten kan och ska hjälpa till med är just omställning. Det är väl själva meningen med den svenska välfärdsmodellen? Att den som förlorar jobbet till följd av strukturomvandlingar inom industrin erbjuds ett skyddsnät - inte att staten med alla tillgängliga medel håller liv i företag som inte längre fungerar på marknaden.
Ändå kan jag av rent nostalgiska skäl inte låta bli att tycka att det vore väldigt tråkigt om bilmärket försvinner. Saab är, eller har i alla fall tidigare varit, något så unikt som en bil med en egen profil. Det finns många skäl att gilla en bil från Trollhättan. Ljudet av en puttrande tvåtaktare. Turbon. Den cockpitinspirerade förarplatsen. De mjukt rundade karosslinjerna.
Dessutom tillhör jag den minoritet som själv äger en Saab.